Valuta för reskassan

Krönika i Sörmlandsbygden vecka 42 2016

För ett par veckor sedan gjorde jag och några kompisar en kort tripp i Central- och Östeuropa. Huvudmålet var Prag, där vi tillbringade ett par härliga dygn, fyllda av öl, absint, stekt ost, och livgivande samtal.

Tidigt bestämde några av oss att vi skulle skippa flyget och istället färdas mot kontinenten som sig bör: på räls och vatten. Vi åkte via Trelleborg, Rostock, Berlin, och sedan hem över Ostrava, Katowice, Kraków, Warszawa, Gdynia och Karlskrona. Bara den ljuva ortnamnspoesin borde räcka för att motivera vårt val av färdmedel. Men flera belackare ansåg att vi hade spårat ur, långt innan vi klev på det första tåget som förde oss söderut över Centralbron.

”Är ni galna? Varför flyger ni inte?” undrade de. ”Tågfetischister!” Mina flygälskande vänner såg den internationella tågresan som en närmast anticivilisatorisk provokation.

Tåg- och färjerutten tog oss sammanlagt 74 timmar att genomföra. Resan gick loss på drygt tretusen, med två nätter i hytt på färja och en natt på hotell i Kraków inkluderat. Motsvarande resa med flyg hade blivit billigare, och tagit endast sex timmar. Så varför välja tåget? Jo, det hela är mycket enkelt.

Vi som satt i restaurangvagnen och njöt av utsikten längs med Elbe, med vita dukar och tända ljus på borden, betalade i snitt 42 kronor per underbar klimatsmart restimme. De stackare som plågades med vakuumförpackade mackor och klaustrofobi på flyget betalade istället 515 spänn per koldioxidstinn helvetestimme. Tacka fan för att de ville komma fram snabbt.

Jag har flugit en del, men har inga särskilda minnen från vare sig flygterminaler eller flygkabiner – med undantag för vissa mardrömsbilder, där kissnödiga och skrikande barn har spelat huvudrollen. Jo, jag minns nog en och annan sadistisk säkerhetskontrollant också.

Varje längre tågresa tar däremot plats som en ny låda i mitt mahognyinfattade minneskabinett, fyllt av möten, samtal och överraskande bilder från resor genom åren.

Från den här trippen minns jag bland annat den älskvärda dam, som agerade tolk åt oss när vi nästan blev strandade i östra Tjeckien. Mina sjöben som fick hela Berlin Südkreuz att gunga. Den glada ukrainske turisten i glänsande lila sportoverall, som envetet konverserade i tre timmar, trots att mina kunskaper i ukrainska är skrala. De hundratals feta långtradarchaffisarna på Polenfärjan (vi bokade av misstag in oss på cargofärjan). De åt jäkligt mycket, men drack inte en enda öl. Inte en! Hälsotrenden är på allvar.

Komma fram, eller resa? Bara få det gjort, eller uppleva? 42 eller 515 i timmen? Är inte valet självklart?

+ Mobilen sprack, så nu har jag slutat klicka på den. Frihet!

- SJ:s restaurangvagnar och ombordservice. Dags för ett studiebesök i Europa?