Samling vid brunnen

Publicerad i Sörmlandsbygden 2010
 

För hundra år sedan samlades människor från när och fjärran i Bie, Snopptorp, Södertälje och Hällby för att njuta av hälsobrunnarnas järnhaltiga vatten, ta iskalla bad, promenera, spela krocket och dra en spader. I veckans nummer söker vi lindring från den tropiska värme som lägrat sig över oss genom ett svalkande besök vid Augustenbad.

Den nästan outhärdliga värmen har legat som ett lock över oss flera dagar i sträck. Luften står stilla från morgon till kväll, och solen drar de sista dropparna vatten ur de gulnande beteshagarna, där smultronen sakta krymper ihop till små mörkröda russin. Först mot kvällen är det möjligt att alls röra sig. Fullkomligt urlakade släpar vi oss till bilen, drar upp luftkonditioneringen till max, och ställer kosan mot den gamla brunnsparken i Bie. Där finns något som lockar efter en dags ökenvandring: kallt, friskt vatten.

Vi kliver ur bilen i skuggan av den stora Bieåsen, vid det gamla biljardhuset, och går trappan ned mot resterna av den lummiga brunnsparken. Vi blir inte besvikna. Här är det verkligen svalt. Det doftar friskt av blommande älggräs, blandat med dagg och en lätt stickande mineralhaltig gas från bäckvattnet. En underbar kyla smyger upp från marken där källådern rinner fram. Svalkan smeker våra värmesvullna ben som ett friskt liniment. Det är som att födas på nytt. I brunnsparken står fortfarande två av paviljongerna kvar, och flera skyltar vittnar om alla de hus som en gång stod här: varmbadhuset, kvinnornas badhus, restaurangen, societetshuset, kägelbanan och läkarvillan med dess plan för ”lawn-tennis”. För hundra år sedan var det liv och rörelse i parken så här års. Bie vattenkuranstalt gästades under sommaren av hundratals gäster. De kom för att svalka sig, och dricka av naturens förnämliga läkemedel: källvattnet som sakta filtrerats och smaksatts genom grusåsen, för att sedan trycka fram i starka källsprång vid åsens fot.

På 1840-talet grundlade här provinsialläkaren Carl August Aurell den badanstalt som kom att kallas Augustenbad. Förmodligen hade Aurell näsa för affärer: att dricka och bada brunn var en rörelse på stark frammarsch och Bie var endast en liten vattenpärla i det band av brunnsorter som snart täckte landet. I Sörmland var Bie och Södertälje de främsta inrättningarna, särskilt berömda för sina kallvattenkurer, och båda rankade som ”första klassens” anstalter av Kungliga Sundhetskollegiet. År 1872 besöktes Bie av 300 gäster, och Södertälje av 314.

De mindre anläggningarna i länet uppvisade mer blygsamma siffror: Hällby brunn och Snopptorps hälsokälla i Eskilstuna ståtade med drygt sjuttio betalande besökare, medan den mycket förfallna Norrby Brunn i Bogsta (Lästringe) endast besöktes av tjugo gäster. Även Oxelösunds havsbad lockade en skara besökare, med sitt kallbadhus, badhotell och sina berömda tångbad. Snopptorps hälsobrunn var, i likhet med många andra kurorter, ursprungligen en uråldrig offer- och kultplats, dit allmogen sökte sig under helgerna för att umgås, dricka av det magiska vattnet, och uttala sina innersta önskningar under det att man offrade något föremål av järn i källvattnet. Särskilt välbesökta var källorna under Trefaldighetsnatten, och vid Snopptorp samlades så mycket människor att staden ansåg sig tvungen att hyra in både polisvakter och vaktmästare som ”för aftonen iskänker vatten åt de besökande”. Eskilstuna stad var dock högst motvilliga att ge tillstånd till servering vid Snopptorp eftersom ”där funnos krogar till överflöd, utan att man behövde utsätta lockmat åt de uslingar, som genom brännvinssupande förlorat sin hälsa och försöker återvinna den vid Snopptorpskällan”.

För en nutida besökare syns brunnsorten som en exotisk, smått vansinnig plats. Hur kom det sig att folk vallfärdade till dessa orter, för att under flera veckor bälga i sig vatten, utöva motion under asketiska former, och svettas och frysa om vartannat enligt ett strikt schema? Kanske var det helt enkelt bara en godtagbar ursäkt för att få resa iväg, att komma bort från vardagslivet ett slag. Idag kan vi skaffa husvagn, segelbåt eller kanske en motorcykel, vilket genast ger oss anledning att resa iväg och samtidigt umgås med människor som har införskaffat samma typ av attribut. Det skänker avkoppling, och erbjuder möjlighet att socialisera, om än under ganska märkliga former. Förr i tiden skaffade man sig istället en hyfsad krämpa, och pep iväg till en kurort. Ja, det var till och med avundsvärt att vara lite lagom sjuk, lätt nervös, gnällig och allmänt gisten:

Jag vet icke hur det är vid andra brunnar, men vid Iglinge räknades det som en skam att icke lida av en anständig och farlig sjukdom. Folk fikar alltid efter medkänsla, och kan den inte vinnas genom dåd och dygder, får man, som vissa fruntimmer, dricka den suraste ättika för att förvärva ett anständigt maglidande.

(Ur ”Herr von Hancken”, av Hjalmar Bergman)

En segelbåt kan visserligen te sig mer lockande än magvärk, reumatism eller nervsvikt. Men sjukdomar är som bekant ett outtömligt samtalsämne och kurorterna var ofta ganska livade ställen. Där fanns restauranger, teater, krocket- och tennisplan, biljard, kägelbanor och många andra nöjen. För många var nog badandet och brunnsdrickandet mest en bisak, medan det sociala livet stod i fokus. Hasardspel, ymnigt drickande av starkare varor än brunnsvatten, och amorösa eskapader är sidor av den mänskliga naturen som på något märkligt sätt alltid tycks förstärkas under semesterfirandet. Varför skulle den naturen ändras, bara för att den kroppsliga lekamen tillfälligt hade förpassats till en vattensjuk plats? Nej, gästerna var säkert så mänskliga som de framträder i visan:

Krämpor överallt ifrån
samlas nu kring brunnens skopa,
somt är gikt, som är dikt,
men en klunk per skaft är plikt
Vattnet smakar järnfilsspån!
Strax på punsch hörs mången ropa

(Povel Ramel, ur ”Sorglösa brunn”)

Många brunnsorter var rena nöjespalats, en scen där kändisar, direktörer, adelsmän och höga militärer kunde roa sig under täckmanteln av att vilja lindra sin övervikt, syfilis eller smygande alkoholism. Under sommarmånaderna annonserade tidningarna flitigt om vilka gäster som hade rest till Medevi, Loka, Ronneby, Sätra, Ramlösa, Porla och Söderköping. Det var en form av dåtidens mingelskvaller á la ”Hänt i veckan”.

Men givetvis fanns också en mer seriös sida av den så kallade vattenmedicinen, där brunnsdrickning, i kombination med bad, diet och svettalstrande kroppsrörelser ansågs leda till att kroppen renades från osunda vätskor. En rik flora av tekniker växte snart fram, och gästerna hade fullt sjå att hinna med helbad, halvbad, kneippbad, ångskåp, kalla avrivningar, våta och torra inpackningar. En ”kall avrivning” innebär för övrigt att patienten lindas in i iskalla blöta lakan. Det var alltså behandlingar ganska långt ifrån dagens mesiga span, där besökarna packas in i smält choklad, och glöter runt i varma bad med ett glas champagne i näven.

Den mest kände läkaren vid Bie var Per Axel Levin, och under hans ledning utvecklades anläggningen till en av de främsta i Sverige. Levin hade en i dubbel mening nykter syn på badverksamheten. Till skillnad från många andra charlataner utlovade inte Levin några underverk av vattnets verkan, utan hälsoeffekterna uppkom i samverkan mellan motion, frisk luft, sund kost, och ett måttligt brunnsdrickande. Dessutom satte Levin upp strikta regler vid brunnen, som förbjöd såväl hasardspel, sprit, som utövandet av den ”physiska kärleken”. Till Bie skulle man resa för att bli frisk, menade Levin, och där fanns inget för den nöjeslystne, ivrigt sökande efter ”fåfäng äfvlan”.

Som den förste i landet öppnade Levin mottagning för alkoholister på badlasarettet. Det var revolutionerande att betrakta alkoholismen som en sjukdom, något som faktiskt kunde botas. De flesta ansåg istället drinkarna som hopplöst förtappade uslingar, omöjliga att omvända. Levin däremot kämpade mot alkoholen, det gift som förde helvetet upp på jorden, onaturligt för både människor och djur (med undantag för oxar, som nog kunde ta sig ett järn ibland, enligt Levin). Vid Augustenbad serverades följaktligen varken aptitsup eller öl på restaurangen, och vin skänktes endast ut mot recept. De enda drinkarna som tilläts uppehålla sig i Levins hägn var ”vattenklunkarne”, som hyllades i en strof av läkarens gamle vän, poeten och lexikografen Per Fredrik Widmark:

Gutår i qväll ur
fylld pokal,
I vattenklunkare!

Vi är bara fem gäster när skymningen sänker sig över parken den här kvällen. Eller sex, om vi räknar med den nykläckta björktrast som råkat ramla ned i resterna av varmbadhusets bassäng, och förtvivlat kämpar för att komma upp. Verksamheten vid Augustenbad lades ned i samband med andra världskriget, men fortfarande är det någon som vårdar brunnens minne. De återstående husen är i gott skick, och längs den nyklippta promenaden står bänkar prydligt uppställda som hägrande anhalter för nutida besökare. Först kommer ”tron”, därefter ”hoppet”, sedan ”kärleken”, och slutligen pustar vi ut vid ”det nya livet”, uppställd på en liten vattenomfluten holme kallad ”lycksalighetens ö”. Där skulle vi kunna sitta länge, om det inte vore för den omilda åderlåtning som vi bestås av brunnsparkens hungriga myggor. Innan avfärden stiger vi ner mot den svala bäcken och blöter våra kupade händer för att fånga en munfull av det magiska vattnet. Det smakar friskt metalliskt. Kallt. Härligt!

Johan Eriksson