Vem bryr sig om åkern?

Publicerad i Sörmlandsbygden hösten 2013

Sakta men säkert försvinner Sörmlands produktiva jordar. En tredjedel av åkermarken är snart borta och utvecklingen tycks omöjlig att vända. Många vill nu lagstifta för att stärka skyddet av åkrarna – men kanske handlar frågan lika mycket om vad vi lägger på tallriken.

Det var faktiskt inte så länge sedan som jorden var grunden för både samhällets och individens välstånd. Bönder, torpare och drängar slet med flåhackor och stubbrytare för att frilägga ny odlingsbar mark. Från slutet av 1800-talet fram till 1930-talet ökade åkermarken stadigt, både i riket och i Sörmland. När journalisten Lubbe Nordström reste genom Sverige i slutet av 30-talet så var det fortfarande nybyggarandan som härskade. Som en hoppfull bonde uttryckte saken:

– Nyodling, ja det tror jag. Detta land måste koloniseras. Vi behöver mer folk, som ska utnyttja de väldiga naturliga möjligheter vi har häruppe. Detta är framtidslandet!

Sambandet mellan odling, överlevnad och utveckling var högst påtaglig: Fanns det bara odlingsbar mark fanns också en ljus framtid. Poeten Erik Axel Karlfeldt gick så långt att han liknade fördärvet av den goda jorden vid mord:

Men den som hejdar växtens fart
och lägger jord igen
begår en synd av grövre art
än den som dräper män
(Ur dikten ”Till en jordförvärvare”, 1918)

Numera är det knappast någon som talar om nyodlingar i Sverige. Istället läggs allt mer åkermark ner och tas i anspråk för andra ändamål. Bostäder, industrier, enorma parkeringar, golfbanor och köpcentra anläggs på fina åkermarker. Det är inte tillgången på bördig jord som avgör framtidsutsikterna för en region. Tillväxtfaktorerna är istället vägar, flygplatser, bredband, affärskluster och högskolor – en bra bit högre upp i samhällets näringskedja än mull, stinkande dynga och kladdig lera. Hur många arbetstillfällen skapas egentligen på en vanlig åkerplätt?

Enligt plan- och bygglagen får åkermark endast i undantagsfall användas till något annat än livsmedelsproduktion. Men när det väl kommer till kritan, så visar det sig att lagen är väldigt lätt att kringgå. När ett nytt logistikcentrum, nya bostäder eller företagsetableringar hägrar för kommunpolitikerna så väger våra tunga lerjordar lätt i vågskålen.

– Vi vill att kommunerna ska känna att de vill skydda åkermarken. Ett problem är att det är billigare att bygga på åkermark än på tomtmark, konstaterade Åsa Hill, jurist och ansvarig på LRF i en intervju med ATL tidigare i år.

Företrädare för LRF har sedan länge hävdat att åkermarken måste få ett starkare lagskydd. Idag kan kommunerna i princip göra som de vill med åkerjorden i sin planprocess. Eskilstuna och Katrineholm tycks inte ha lagt stor vikt vid frågan i sina översiktplaner. Eskilstunas plan talar om kulturhistoria, biologisk mångfald, naturupplevelser och mycket annat – men lantbruket och livsmedelsförsörjningen nämns inte med ett ord. Strängnäs och Nyköping nämner visserligen åkermarkens och lantbrukets värde, men de vackra orden ekar tomt när byggföretagen väl knackar på dörren.

Nyköping planerar för att ta ytterligare 200 hektar åkerjord ur bruk och använda den för stadens expansion. Länsarkitekt Torbjörg Sekse på Länsstyrelsen är bekymrad över hur Sörmlands kommuner hushåller med sina bördiga jordar.

– Jag är ursprungligen från Vestlandet i Norge, där folket har slitit hårt för att försörja sig på de små plättar odlingsbar mark som finns. Det går inte att jämföra med den fina jord som finns i Sörmland. Och ändå gör vi inte mer för att skydda marken.

Torbjörg konstaterar samtidigt att länsstyrelsens inflytande är begränsat. De yttrar sig över kommunernas planering, men kan oftast inte stoppa exploateringar som strider mot lagens krav på god resurshushållning.

– Jag är verkligen förvånad över utvecklingen i Sverige de senaste 20 åren, säger Torbjörg. I Norge och Danmark har åkermarken ett mycket starkare skydd.

Odlingslandskapets kulturhistoriska och ekologiska värden har uppmärksammats av politikerna sedan länge. Odlingsrösen, stenmurar, och åkerholmar skyddas genom Miljöbalkens biotopskydd. Däremot saknar den produktiva åkerjorden motsvarande skydd. Torbjörg Sekse förnekar inte markernas kulturhistoriska värden, men menar att det ändå inte kan vara huvudfrågan:

– Det är kanske en personlig uppfattning, som har med min bakgrund att göra. Men för mig finns det ett uppenbart skäl att skydda åkerjorden. Det är ju bara att vi frågar oss: Vad lever människan av?

Men är det verkligen så farligt om ytterligare några hektar skulle läggas igen – det skulle ju knappast orsaka svält i länet. Många forskare menar dock att frågan måste betraktas ur ett globalt och långsiktigt perspektiv. Världens befolkning växer och vi kan inte räkna med att för all framtid försörjas genom andra länders livsmedelsproduktion.

– Om vi fortsätter att bygga bort åkermarken samtidigt som vi blir fler på jorden så försämras våra utsikter att överleva på sikt, säger Madeleine Granvik, forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet.

Beräkningar visar att det krävs 0,4 hektar per person för att producera den mat vi behöver. Redan idag är snittet endast 0,3 hektar per person globalt sett, och det sjunker i takt med att åkerjord försvinner samtidigt som folkmängden ökar. I Sörmland ligger vi ännu så länge ganska bra till. Vi har nämligen hela 0,45 hektar per person. Men för bara 40 år sedan var motsvarande siffra 0,6 hektar.

Ökad efterfrågan och minskat utbud: Det krävs inga djupa ekonomiska kunskaper för att förstå att jordbruksmark är ett hett investeringsobjekt. Markpriserna skjuter i höjden, både globalt och lokalt: i världen har markpriserna ökat med över 400 procent det senaste decenniet, och sörmländsk åkermark är idag värd 6 gånger mer än för trettio år sedan.

Karlfeldt hade sin analys klar. Kapitalister och girigbukar skulle hålla fingrarna borta från den jordbruksmark som människan slitit så hårt för. Han var rent ut sagt förbannad över näringslivets framfart i kulturlandskapet:

Din ära stinker kring vår nejd
i skyar av sulfit.
I denna tid, då allting slås
i kras med järn och gull,
finns endast ett som ej förgås,
och det är jordens mull.

Men ingen ilska tycks rå på den fria ekonomins logik. Åkermarkens stilla reträtt lär fortsätta så länge som det är mer lönsamt att använda jorden för andra ändamål än livsmedelsproduktion. I det sammanhanget är faktiskt bönderna själva inte mycket bättre än de kommunpolitiker som ofta kritiseras i massmedia. 1990 – 2003 planterades cirka 70 000 hektar åkermark igen med skog i Sverige, enligt siffror från Jordbruksverket. Under samma tid användes ”bara” 3-4000 hektar för bebyggelse och vägar.

”För att marken ska vara intressant för att åter tas i produktion måste det finnas en förväntning om ett positivt ekonomiskt resultat inom en viss tidshorisont.” konstaterar Jordbruksverket torrt i sin rapport.

Med andra ord: någon måste vara villig att betala för de grödor som odlas på våra åkermarker. Dessutom behöver konsumenterna få bättre möjligheter att köpa närodlad mat. Istället för att fylla åkermarkerna med nya köplador, kan köpladorna alltså behöva fyllas med ett större utbud av lokalt odlade livsmedel.

Text: Johan Eriksson


Fakta: skyddet av åkermarken

Plan- och bygglagen anger förutsättningarna för hur marken i Sverige får användas. Där står att ”Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning.”

Vidare står om åkermarken att ”Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.”