Ursäkta – hur var namnet?

Publicerad i Sörmlandsbygden nr 22 2012

Ortnamnen bara finns där utan att vi tänker på dem. Vackra, märkliga och ibland fula namn berättar om vår historia, men används också när ambulans, post och brandkår ska hitta fram på landsbygdens krokiga grusvägar. Namnsättningen kan röra upp starka känslor, oavsett om det handlar om världspolitiska krutdurkar eller ett litet oansenligt dike i mellersta Sörmland.

Det är egentligen ett högst obetydligt dike, som försvinnande få människor i världen vet om. Ännu färre tillhör den skara som känner vattendragets rätta namn. Vi som bor i närheten kallar den helt enkelt för “ån” eller – om det ska vara lite mer formellt – Rökärrsån. I hundratals år har den legat där. För riktigt länge sen kallades den tydligen “Kärrängsån”, för så står det på en gammal skifteshandling, men det namnet är sedan länge bortglömt. Vem bryr sig egentligen om namnet på en sådan liten stril? Det är helt enkelt inte så noga – såvida inte statsmakterna kommer och lägger näsan i blöt.

När den stora trafikmyndigheten nyligen bestämde sig för att bygga en väg genom området stod det plötsligt “Skebokvarnsån” på byråkraternas och projektörernas kartor. Det är klart: de behövde ju ett namn för att beskriva var bron skulle byggas – men hade de verkligen rätt att bara hitta på ett nytt namn? Det var inte uppskattat i grannskapet, och många av oss undrade: Vem äger rätten att bestämma namnet på en plats?

Många gånger är det förstås upptäckarna – de som först hittar fram till ett visst ställe – som också får privilegiet att formulera ett namn. Många ortnamn i USA myntades en gång i tiden av Nordamerikas indianer. “Texas” betyder ursprungligen “vän”, Alaska “det som havet rör sig mot”, och “Mississippi” kommer av Ojibwaindianernas ord för “stort vatten”. I norra Sverige finns mängder av traditionella samiska namn, även om många av dem genom åren har ersatts av svenska varianter. Idag jobbar dock Lantmäteriet aktivt med att återinföra etablerade samiska ortnamn på kartorna.

Det är en fascinerande tanke att alla namn faktiskt har skapats av någon person. Vem kan det ha varit som en gång i tiden upptäckte och namngav Flen – denna lilla ort vars namn brukar få symbolisera småstadstristess och allmänt grådask? Flera ortnamnsforskare menar att namnet helt enkelt betyder “kal fläck” eller “berghäll”. Men namnet kan även beteckna “isskorpa”, “spetsig gren”, “svulst”, och “magkatarr”. Eller så kommer namnet från det vackra vippande gräset Rörflen, som har använts som djurfoder, taktäckning, och energigröda – men även som hallucinogen drog av shamaner och andra sanningssökare. Vem vet vad som rörde sig i hvudet på den som först kallade platsen för “Flen”?

En sak är säker: Ortnamn kan väcka starka känslor. Vi identifierar oss med de platser som finns i vår närhet. Namnen bär vittnesbörd både om själva platsen och de människor som har levt där. Att byta namn på en plats är nästan som att ockupera stället och samtidigt utradera dess historia.

Världshistorien är fylld av blodiga konflikter kring ortnamn. Albanerna kallade sitt land Kosova, medan serberna hävdade att det rätta namnet är Kosovo; britter och argentinare rök ihop ordentligt på Falklandsöarna – eller Malvinerna – och i Nordirland ser många rött vid anblicken av en skylt med det brittiskt anstrukna namnet “Londonderry”. Irländarna föredrar kort och gott “Derry”. För att hålla ordning i namnfloran finns faktiskt ett särskilt FN-organ, United Nations Group of Experts on Geographical Names, som fastställer namn på världens länder och viktigare städer.

Namnet på den lilla sörmländska ån kommer sannolikt inte leda till inbördeskrig, men lagstiftarna vet att namn inte ska ruckas på i onödan. Genom kulturminneslagen skyddas därför de gamla ortnamnen genom en skrivelse som fastslår att “hävdvunna ortnamn inte ändras utan starka skäl”.

– Många anser att byn är deras del av världen där de känner naturen, stigarna och människorna. Att gå in och peta i det mest personliga gör man inte ostraffat, konstaterar Annette Torensjö, chef för Lantmäteriets ortnamnssektion.

Ortnamnssektionen på Lantmäteriet har det ansvarsfulla uppdraget att hålla reda på offentliga ortnamn i Sverige. Det är dessa namn som används för bland annat kartproduktion och vägskyltar. Samtidigt har kommunerna ett stort inflytande eftersom de ansvarar för adresssättningen, det vill säga de namn som används för att post, ambulanser, brandkår och sophämtare ska hitta fram till såväl avkrok som metropol.

I Västmanland startade för några år sedan projektet Landsbygdsadresser, som en reaktion mot den oreda som ibland råder i den kommunala adressfloran. Gunnar Björklund och ett antal eldsjälar från de lokala hembygdsföreningarna ville ha enhetliga adresser på landet som skulle göra det möjligt för utryckningsfordon att hitta fram, samtidigt som de gamla trakt- och gårdsnamnen skulle bevaras.

Handläggarna på kommunerna som tar fram belägenhetsadresser har en mycket varierande erfarenhet, konstaterar man från projektets sida: Resultatet har blivit att varje kommun har haft sin ”kluriga gubbe” som funderat ut ett eget system som han sen marknadsfört till kommunens nämnd, kommunfullmäktige och allmänhet. Gamla inarbetade ortnamn som används av hävd av bygdens folk har i många fall helt tagits bort från belägenhetsadressen eller satts på skambänken och kallats “populärnamn” för att få tyst på folk”, menar Gunnar Björklund.

Men skam den som ger sig. Projektets idoga arbete har nu börjat ge goda resultat.

- Vi har drivit ett pilotprojekt med Västerås stad och Lantmäteriförvaltningen där vi har reviderat samtliga adresser så att namnen på gårdarna stämmer med projektets mål, berättar Gunnar. Målet är att de offentliga kartnamnen, ortsbefolkningens namnsed och Trafikverkets vägvisare ska ha full överensstämmelse och därmed också uppfylla kulturminneslagens namnskydd.

För Gunnar och hans vänner går alltså säkerhet och kulturhistoria hand i hand, och de hoppas nu att deras erfarenheter kan omsättas även i andra delar av landet.

- När projektet startade var målet att bevara kulturarvet som ligger i ett ortnamn, men minst lika viktigt är att blåljusen och besökare skall hitta rätt även på landsbygden. Vi hoppas att även Sörmland och övriga län i Sverige reviderar olämpliga adresser.

Så hur var det då med vår lilla å? Jag kontaktar både Lantmäteriet och Ortnamnsarkivet i Uppsala för att undersöka saken. Svaret är entydigt: det lilla vattendraget har inget officiellt namn. Forskningsarkivarie Lennart Hagåsen konstaterar samtidigt att det officiella bruket av namn ändå ska utgå från ortsbefolkningens namnbruk. Världen är full av så kallade smånamn, eller lokala namn, som ännu inte har hittat fram till myndigheternas rullor och databaser.

För att ett sådant lokalt namn kunna faställas även formellt krävs Lantmäteriets godkännande. Namnet måste vara känt och använt av en så kallad “namnbrukarkrets”. Dessutom måste namnet vara etablerat sedan åtminstone trettio år. Det går alltså inte att hitta på något snyggt och klatschigt på egen hand.

Faktum är att ganska många orter genom åren har begärt att få byta namn till något lite finare. Ortsborna vid Dödbyn i Dalarna ville byta namn till det lite mer rosenskimrande “Österblick”, men fick nobben av Lantmäteriet. “Dödbyn” återspeglar hur orten drabbades av digerdöden på 1300-talet och detta var tydligen ett så pass etablerat och kulturhistoriskt värdefullt namn att det inte fick bytas. Men invånarna i Kräkångersnoret lyckades faktiskt byta namn på sin hemtrakt till det mindre slemmiga “Lövsele”. Det skedde dock redan på 1950-talet. Kanske var inte skyddet av kulturarvet lika starkt på den tiden, till Kräkångersnorsbornas lycka.

Vad gäller den lilla ån så får väl framtiden utvisa vilket namn som överlever – om det blir vägbyråkraternas nya påfund, eller om det hävdvunna smånamnet får leva kvar. Något ska väl ån ändå få heta, hur liten och obetydlig den än må vara.

Text: Johan Eriksson


Fakta om ortnamn

Ortnamn är ett språkligt uttryck som i en viss namnbrukarkrets är knutet till en bestämd plats. Ortnamn faställs av Lantmäteriet och i tätbebyggt område av kommunen.

Smånamn är en beteckning på ortnamn som har en mycket begränsad krets av namnbrukare och oftast varken finns på officiella kartor eller vägskyltar.

En belägenhetsadress anger var en viss bostad är belägen. Adresserna fastställs av kommunen.

Finns ditt ortnamn på riktigt? Kolla in Lantmäteriets e-tjänst “Kartsök och ortnamn” på adressen http://kso.lantmateriet.se. Historiska ortnamn och smånamn från äldre tider kan sökas via Ortnamnsarkivets register, www.sofi.se, och via Lantmäteriets historiska kartor, http://historiskakartor.lantmateriet.se

Källor: Lantmäteriet, Riksantikvarieämbetet