Under eviga ekar

Snart grönskar kronan på landets äldsta ek för tusende gången. Trädets rötter sträcker sig djupt ned i människans kulturhistoria, ända till Svea rikes gryning. Den askgrå fårade barken påminner om en åldrings anlete, och under dess generöst vidgade krona svävar berättelser om blodiga riter, klåfingriga kungar, olydiga bönder och framsynta bankirer.

Efter den gångna fimbulvintern kommer nu våren så hastigt att man nästan blir stressad. Allt går så fort! Det spirar på åkrarna, flyttfåglarna sträcker fram för att nå först till de bästa reviren, och träden knoppas. Fruktträd ska beskäras, ved klyvas, utemöbler oljas – och samtidigt ska vi hinna njuta av härligheten innan det mörknar igen. Sommaren tycks passera snabbare år för år.

Det bästa sättet att varva ner, och vrida perspektiven rätt, är att slå sig ner under en riktigt stor ek. Där upphör tid och rum. Låt blicken vandra uppför den fårade stammen, ut längs de väldiga grenarna och fantisera om de dramatiska händelser som utspelat sig under trädets livstid. Att vila under ekar är att betrakta tillvaron ur evighetens synvinkel.

Sveriges största och förmodligen äldsta ek är den så kallade Kvilleeken i Rumskulla socken, Småland. Den mäter hela 13 meter i omkrets (i brösthöjd). Kvilleeken kallas ofta för ”tusenårseken”, men är troligen drygt 900 år gammal – också det en aktningsvärd ålder. När den som litet ollon började gro så ristades fortfarande runor i Sverige, den katolska kyrkan hade inte etablerat sig i landet, och inga lagar fanns nedskrivna. När Rickard Lejonhjärta och hans korsriddare på 1190-talet kämpade med muslimernas store fältherre Saladin om herraväldet över Jerusalem så var Kvilleeken redan fullvuxen. Den blommade och släppte sina ollon, att växa upp till nya jättar. Eken i Rumskulla har beräknats omfatta en volym på hela 60 kubikmeter (grenverket medräknat) – men den överträffas faktiskt i det sammanhanget av en annan bjässe: Ekeröjätten, vid Ekebyhovs slott i Ekerö kommun, sägs innehålla 84 kubikmeter ved.

I Sörmland kvalar minst 412 ekar in som ”jättar”, vilket innebär att de har en omkrets på fem meter eller mer. Av dessa står hela 155 stycken i Nyköpings kommun, 88 i Flen, 83 i Strängnäs, 62 i Katrineholm, 55 i Eskilstuna, 54 i Gnesta, 37 i Vingåker, 26 i Trosa – Vagnhärad, medan Oxelösund slutligen har begåvats med en ensam jätte – som de förhoppningsvis vårdar varsamt. Störst av alla är en ek vid Tullgarns slott, med 8,72 meters omkrets, vilket ger den en hedrande niondeplats i Sverige.

Eken är majestätisk även i en annan betydelse. Runt om i landet finns mängder av träd med kungasägner knutna till sig: Karl XII sägs ha vilat under var och varannan ek i landet, och nästan lika många sägs vara planterade av gamle kung Gösta, Gustav Vasa. Vid Räfsnäs gamla kungsgård, norr om Mariefred lär det ha funnits hela tre kungsekar. I tidningen ”Arbetaren” från 1864 beskrevs ekarna:

”I trädgården stå trenne ekar, hvaraf den ena säges vara planterad af Gustaf I, den andra af Gustaf III 1758 och den tredje af Gustaf IV Adolf 1783. Den äldsta är ganska stor och ihålig och mycket skadad, dels af tiden, dels af åskan, som slog ned däruti för omkring 60 år sedan.”

Ingen vet väl om Gustav Vasa verkligen planterade eken vid Räfsnäs, men man kan nästan hoppas att berättelsen är sann, med tanke på kungens fortsatta gärning på det skogspolitiska området. Kung Gösta såg ekens stora ekonomiska värden, och 1558 lät han därför göra den till ett kronans träd. Det blev då förbjudet att fälla ek på såväl skattejord som kronojord. Adeln gick dock fri från påbudet, som främst syftade till att säkra kronans behov av skeppsvirke. I 1734 års byggningabalk skrevs:

Masteträ må ingen hugga på kronoägor, utan Konungens
befallningshavandes lov. Gör det någon; betale dess värde, och böte femtio daler. Finnes masteträ på skattejord; det må ej huggas eller säljas, förrän det kronan hembudet är, vid samma bot.

De självägande bönderna såg ingen nytta med dessa lågavkastande bjässar, vars kronor skuggade åkrarna och drog vatten och näring ur jorden. Bondförnuftets svar till konungen bestod därför i en trägen civil olydnad under seklerna: man hamlade ekarna hårt, brände löv och ris kring stammarna, och försökte på allehanda sätt hindra deras tillväxt utan att direkt gripa till yxan. ”Ek må römma undan för nek”, lyder ett gammalt talesätt från Småland (nek = sädeskärve). Från 1830 fick bönderna rätt att köpa ut kronoekarna på sin egen mark, men det dröjde till 1875 innan Gustav Vasas reglering upphävdes på skattejorden. På häradsallmänningar och kyrkliga boställen bestod ordningen ännu längre: fram till 1930 ägdes ekarna på dessa marker av staten, och skyddades alltså av Gustav Vasas regalrätt.

Den som investerar i ek måste ha en extremt lång placeringshorisont, som riskkapitalisten kanske skulle uttrycka saken. Kvartalsekonomin på finansmarknaden motsvaras i ekbranschen snarare av ett kvarts millennium. Prima ekvirke kan visserligen betinga ett pris av upp till femtusen kronor kubiken, men räknat över den långa tid som krävs från ollon till avverkning, och den stora areal som varje träd kräver, så är det lätt att förstå granens dominans i skogsbruket. Det är svårt att räkna hem en satsning på ekvirke, och riskerna är många. När kronans grepp om ekstammarna började släppa på 1830-talet, så var bönderna därför snabbt framme med yxa och såg. Flottans företrädare förstod att det var fara å färde: snart skulle inget mastvirke finnas kvar. Därför lät man plantera nära 300 000 ekplantor på Visingsö, som under åren vårdades ömt. År 1974 rapporterade Statens fastighetsverk att träden äntligen var klara för leverans – men då fanns ju dessvärre ingen riktigt naturlig plats för ekmaster på flottans nya skepp av plåt och glasfiber.

Ekens latinska namn är Quercus robur. Familjenamnet Quercus kommer från grekiskans ”kratos”, vilket betyder fasthet, eller styrka. Även artnamnet ”robur” syftar på ekvirkets hårda karaktär och trädets enastående livslängd. Namnet antyder ytterligare en ekonomisk anknytning: den svenska riksbankens devis är sedan länge Hinc robur et securitas, vilket betyder ”Härav styrka och säkerhet” – en syftning på Riksbankens funktion som garant för det svenska penningvärdet.

Den trygga symbolen låg nära till hands för sparbanksrörelsen, som faktiskt hämtade förlagan till sin sparbanksek från våra trakter på 1920-talet. Dåvarande direktören för Oppunda sparbank, Josef Hugo Jönsson, sägs ha använt det gamla häradsvapnet i bankens lokala marknadsföring. Där fanns en ek i vapnets mitt. 1927 föreslog Jönsson att trädet skulle bli symbol för sparbanksrörelsen i hela landet. Eken i häradsvapnet var dock lite för krattig, så man anlitade konstnären Acke Kumlien som formgav en vackrare logotyp. Till det nya varumärket anslöts en slogan: ”Fast rotad är den trygghet som byggdes på sparade slantar.”

Masteträd, sparslantar och materiella värden i all ära: ekens historia har också en mer andlig dimension. Sägnerna kring eken som heligt träd och vårdträd är många. Från dess kraftiga grenverk droppade blodet från offerdjur och människor under hednatidens blot. I vissa trakter förekom det ännu på 1800-talet att jägarna hängde gråben för allmän beskådan i de uråldriga heliga träden efter en lyckad vargjakt.

På varje gård med självaktning skulle ett rejält vårdträd skugga och beskydda invånarna, släktled efter släktled. Ordet ”vård” har sitt ursprung i fornsvenskan, och betyder vakt eller beskyddare. I folktron var ”vården” den skyddsande som följde människan från födelse till död. Vårdträden på gårdarna sades känna med de människor som under seklerna föddes, levde och dog i deras skugga – ett magiskt och förtroligt band knöts mellan släktens vård och trädet. Den som skadade vårdträdet drog olycka över sig själva och släkten. De vårdbundna träden ansågs också ha helande krafter. Det gällde särskilt träd med klov, vars stammar hade kluvits i mitten. Det berättas från Mellösa att barn som hade ältan (engelska sjukan) skulle dras genom vårdträdet tre torsdagar i rad, och därefter skulle barnets skjorta lämnas i trädet som ett offer.

De stora ekarna i kulturlandskapet kallas ju ”solitärer”. De tronar i ensamt majestät på åkerholmar och gårdsplaner, fria att breda ut sig. Men i själva verket är de allt annat än ensamma. Där är ett myller av liv knutet till eken. Minst 1500 arter är beroende av trädet: 4-500 sorters mossor och lavar, och uppåt 900 insektsarter är hyresgäster i kungsträden. En fjärdedel av landets rödlistade arter sägs vara beroende av denna livsmiljö, vilket gör det lätt att förstå ekens nyvunna status som biologernas älskling.

När länsstyrelsen inventerade jätteträd i länet för några år sedan, så konstaterade man att en tredjedel av jätteekarna var i akut behov av frihuggning. Eken behöver rymd och mycket ljus, och klarar inte att stå i skugga under längre tid. Den skogsägare som vill vårda sina ekar rekommenderas att röja och hugga fritt under ekarna, och minst fem meter utanför trädens krona. Både Länsstyrelsen och Skogsvårdsstyrelsen erbjuder rådgivning och ekonomiskt stöd för den som vill värna ädellövskogen. Statens omsorg och bekymmer för eken fortsätter alltså ända in i vår tid.

Att skydda ekar är dock ingen ny tanke. Redan 1884 ryckte bankdirektör Henning Ericsson i Flen ut för att rädda den väldiga eken vid Gårdsjön, som då hotades av avverkning. Virkesuppköparen ”Ek-Nisse” från Regna i Östergötland hade gjort affär på eken för 75 kronor, men efter en insamling köptes den fri för 100 kronor. Henning Ericsson införskaffade sedan en järntavla från Hällefors med inskriptionen ”Åt eftervärlden bevarad. Inlöst af församlingsmedlemmar år 1884”. Det var 25 år innan Sverige fick sin första naturskyddslag, och trädet kan betraktas som landets första fridlysta växt.

Vi som nu faktiskt lever i ”eftervärlden” kan tack vare denna pionjärinsats fortfarande slå oss ner under eken vid Flensåns utlopp, rulla tummarna och lugnt invänta lövsprickningen om en dryg månad. Vid närmare eftertanke så är det ju ingen större brådska.

Text: Johan Eriksson