Starka sista ord

Publicerad i Sörmlandsbygden maj 2013


På kyrkogården har vi den absolut sista chansen att säga något vettigt till eftervärlden. Men varför skriver de flesta så fantasilösa saker på sina gravstenar? Sörmlandsbygden går en sväng på några av länets begravningsplatser i jakt på ord så starka att de tål att ristas i sten.

Det finns inget mer rogivande än att vandra på kyrkogården längs en nykrattad, skuggig grusgång en ljusgrönskande dag i slutet av maj. Luften uppfylls av en obändig livskraft. Det ångar från det fuktiga gräset. Överallt svällande knoppar och nyutslagna blommor, vars tunga doft närmast bedövar besökarna.

Men som en mörk fond till denna försommarens jublande varieté står de dödas stenar, i rad efter rad, och påminner om vår egen fåfänga och allt levandes förgänglighet.

- Livet är härligt, det är starkt! sjunger trastarna i trädkronorna.

- Det är kort och bräckligt, mumlar stenarna och jorden som svar.

Jobbet, skrothögen till bil, deklarationen, tandläkaren, den olästa e-posten och alla andra vardagslivets små stressmoment – på den svala kyrkogården återfår sakerna sina rätta proportioner. Det finns egentligen inte mycket som är värt att bekymra sig för, eller klaga över. Snart nog ligger vi också där. Men vad tusan ska det stå på gravstenen, den dag som det är dags att krypa ner i mullen?

Texterna på de flesta gravstenar är ganska fantasilösa. Yrke, namn och bostadsort – det tycks vara det mest väsentliga som finns att berätta om oss vid livets slut. Det känns nästan lite sorgligt: “E. Andersson, Direktör, Nyköping”. Käre herr Andersson – hade du verkligen inget mer att skicka med som en sista hälsning, efter ett helt långt direktörsliv, kantat av stekta sparvar, galanta damer och feta cigarrer?

De gamla gravstenarna bär vittnesbörd om bortglömda yrkeskårer, ja hela förvaltningar, föreningar och företag som en gång i tiden var betydelsefulla, men som idag framstår som närmast mystiska reliker. Där vilar korkskärarmästare, läderhandlare, trafikbilsägare, karduansmakare, föreståndare vid intendenturkårer, befallningshavare, krutarbetare och många andra märkvärdigheter. Vad sjutton sysslade de egentligen med, och framförallt – var deras arbeten verkligen så viktiga att de måste ristas i sten?

Traditionen att skriva sin yrkestitel på graven är sannolikt på tillbakagång. På dagens arbetsmarknad förväntas vi vara “flexibla”. Det är få människor som bär med sig samma yrke från studenten till pensionen. Hur ska allt få plats i framtiden: “Här vilar f.d. lärarvikarien, städaren, tillfälliga arbetssökanden, sedermera bemanningsanställde projektledaren och controllern N.N”? Vi kanske får nöja oss med “den flexible och socialt kompetente diversearbetaren N.N”? Eller så skriver vi något helt annat.

Det finns ju vissa inskriptioner som berättar lite mer om den bortgånge, inskriptioner vars ord verkligen bär ända fram till oss, genom tidsrymderna. Det gäller inte minst de stenar som vittnar om det mest sorgliga: när ett litet barn, eller en ung kärlek har ryckts bort. I allt för många gravar vilar ett eller flera barn, med hälsningar från de kvarlevande föräldrarna.

På Lista kyrkogård, utanför Eskilstuna, vilar lille Sven August, som gick bort endast fem år gammal, år 1915. På hans gravvård står att läsa:

Så snart for då vår fröjd
sin kos! Så sorgetimmen
ilar. Och bleknadt som
en bruten ros, vårt barn
i graven vilar!

Denna vers står på otaliga barngravar i landet, och är hämtad från Erik Gustaf Geijers psalm 345, “Vid ett barns död”, en psalm som har plockats bort från dagens psalmböcker. Stenen berättar även om Sven Augusts två yngre bröder. De föddes som tvillingar endast några månader innan deras storebror gick bort. Den ene av dem, Sven Erik, blev endast tolv år gammal. Och deras mor lämnade jordelivet redan när tvillingarna var fyra år gamla.

Betydligt kortare, men minst lika sorglig är makarna Nybergs minne över sin dotter på Svärta kyrkogård: “ Här hvilar WÅRT ENDA BARN HILMA ERICA CHARLOTTA” står det på det svarta gjutjärnskorset från 1864.

På Torshälla nya kyrkogård står stenen över den “älskade maken Edvin Andersson”, död vid endast 25 års ålder år 1919. Lite efterforskningar i kyrkböcker och tidningslägg ger oss en tydligare bild av tragedin. En notis i Eskilstuna-Kuriren berättar att Edvin var nygift sedan våren och arbetade som montör av kraftledningar under sommaren, när den hemska olyckan inträffade. Han trasslade in sig i ledningshärvorna och blev hängande i ena stolpskon med starkström genom kroppen. “Han blev svårt bränd på kindbenet, ena sidan och händerna och led en ögonblicklig död” berättar den korta notisen i Kuriren. Kvar blev den unga änkan Alma.

Vissa bortgångna saknade såväl maka som syskon och föräldrar. Då fick samhället träda in. Fattigvårdsstyrelsen har bekostat gravarna för många änkor, men även företag och föreningar har ställt upp in i det sista. I Eskilstuna fick “den gode vännen och intresserade medlemmen” i GUIF, August Hellberg sin gravvård från goda kamrater i idrottsföreningen. Och i Bergshammar står gravstenen över Gustav Maurits Gustavsson, död vid 34 års ålder. “Kamrater reste vården” lyder stenens korta inskription.

På S:t Eskils kyrkogård vilar “de fattigas och lidandes vän”, Ebba Malmborg (född Anrep). Hennes gravsten bekostades av Kristliga Föreningen av Unga Kvinnor (KFUK) och vilohemmet för lungsjuka. Det varma eftermälet var fullt ut befogat. Ebba offrade bokstavligen livet för de fattigas sak. Så sent som i februari 1906 hade hon i en skrivelse till Municipalnämnden i Nyfors bett om pengar till “uppbyggande af ett sanatoriehem för bröstsjuka här i Eskilstuna.” Blott en månad senare låg hon själv i graven, som ännu ett offer för tuberkulosen. Några vänner som lite tidigare bett Ebba att hushålla med krafterna hade fått svaret:

– Strunt i kroppen, den skall slitas ut!

Visst är det naturligt att många stenar vittnar om stor sorg och saknad. Men det är ändå lite förvånande att glädjen och skrattet får så lite plats på begravningsplatserna. Den mänskliga humor som håller många av oss under armarna genom livets tyngsta oxveckor – av den syns knappt några spår på gravvårdarna. Det finns förstås undantag: Fritiof Nilsson Piraten tillät sig att fortsätta skratta även från graven (han påpekade på sin egen grav att han faktiskt dog i tid, trots att han i hela sitt liv hade för vana att skjuta upp saker).

På lite närmare håll hittar vi Sam Lidman, militär, lärare och politiker, som under 1800-talet anlade Djäkneparken i Västerås. I Djäkneparken lät Lidman rista in över 500 inskriptioner, så han hade förmodligen hunnit fundera en del över vad som skulle stå på den egna gravstenen när det var dags. Han drog då helt enkelt till med den oslagbara formuleringen “47 lyckliga år på träben”! Lidman hade nämligen blivit av med ena benet under en militärövning i ungdomen. Men denna motgång hindrade uppenbarligen inte hans fortsatta lycka. På andra sidan av Lidmans sten står så också: “Nec Aspera Terrent”, som betyder ungefär: “inget skrämmer den starke”. Kom an bara!

På Västermo kyrkogård står graven över två namnlösa föräldrar. Barnen lät dem vila anonymt i graven. Endast födelse och dödsdatum står på stenen, samt den trosvissa inskriptionen om en kommande återuppståndelse:

Rum och namn
väl Herren känner
då Han ropar sina
Vänner
(J.O. Wallin 1779-1839)

Det finns små stråk av ljus på de gravar som talar om återuppståndelsen, livet och ljuset. Och på de få gravar som uppmanar oss att ta tillvara de lyckliga stunderna i livet. Som på en av gravarna vid Västra begravningsplatsen i Nyköping, där den döde har fått hjälp av Viktor Rydberg med verskonsten

Vad rätt Du tänkt
Vad Du i kärlek vill
Vad skönt du drömt
Kan ej av tiden härjas
(ur “Kantat” av Viktor Rydberg)

Men de flesta stenarna lutar åt det betydligt mer pessimistiska hållet. Gustaf Rosendahls familjegrav på St Eskils kyrkogård tar kanske priset. Där står det på ren svenska: ingen kommer att skonas. Oavsett hur rika, lyckliga och framgångsrika vi än känner oss, så kommer snart den svartklädde budbäraren:

Liemannen ingen skillnad gör
Han går omkring med säker hand och öga
Då ber du till din Gud det hjelper föga
Han skonar ingen gammal eller ung
från trälen upp till käjsare och kung
Din blick skall slockna anden skall sig höjas
För dödens majestät vi alla skola böjas

Så är det ju: döden är säker, endast timmen är osäker. Men det skulle nog ändå behövas lite fler rackarkottar, älskare, spelevinkar och livsnjutare bland gravstenarnas allvarliga mummel. På min sten ska det kanske få stå: “Fann glädje i en slät kopp kaffe, gjorde inget särskilt, gick som en i mängden och var nöjd därmed. Gravens ogräs hugfäster minnet.“ Eller också får det helt enkelt bli: “Rastning av hundar förbjuden”. För säkerhets skull.

Text: Johan Eriksson