Spökpass och friskyttar

Publicerad i Sörmlandsbygden oktober 2014

Älgjakten är i full gång. Ute i skogarna ränner horder av grönklädda jägare mellan platser vars namn är okända för de flesta, men som har en närmast magisk betydelse för de invigda: Skitpasset, Flygledaren, Ikeapasset och Snackbaren. Jaktpassens namn antyder det som jägarna redan vet. Här döljer sig verkligt spännande historier.

 

Det är något visst med älgveckorna i oktober, något närmast magiskt. Tankarna far som en jojo mellan sommarens varma minnen och krispigt kyliga föraningar om vintern. Snart är snön över oss. Sommarminnena bleknar sakta bort. Men tiden stannar upp i älgveckorna, tvekar en stund och väger jämt mellan sommar och vinter. Den vill inte riktigt tippa över till vintertid. Inte än.

Den senaste veckan har väl varit just en sådan där älgjaktsvecka som man längtar efter. Först några dagar då solen ligger på och värmer som vore det ännu sommar. De sista fjärilarna fladdrar över kvardröjande malvor och knoppande lila astrar. Dagen därpå är sommarkänslan utplånad och fjärilarna bryskt bortblåsta av survädret. Två dagar av kyla följer. Ihållande snålblåst och millimeter på millimeter av iskallt regn trycker ner jägarskallarna allt djupare mellan axlarna, men drar samtidigt upp mängder av tvekande trattkantareller ur mossan.

Älgar, hundar och jägare löper som skottspolar mellan passen. De mest underfundiga namn ropas över radion. Det är Vältan, Lingonberget, Gamla Åckrarna, Bompasset, Dubblémossarna, Storoxapasset, och så går drevet vidare mot Stora sten, Gran och kanske ner förbi Tallarna. Det är inte lätt för nybörjarna att hålla reda på alla pass. Var sjutton låg nu egentligen “Gran”? Där borta, i skogskanten? Eller det kanske var “Stora Sten”? Skogen är ju för sjutton full av gran, tall och stenar! Hur ska man kunna skilja det ena passet från det andra?

För de invigda är dock passnamnen självklarheter. Varje pass har sin särskilda historia och innebörd. Att kunna skilja “Gran” från “Tallarna” ter sig inte svårare än att hålla isär Frankrike och Tyskland. Det är ju två helt skilda platser, var och en med sin särskilda historia! Passnamnets mening byggs på med nya händelser, år efter år. Till slut ligger dess kärna tryggt omsluten av dussintals årsringar, en stam fylld av viskande röster, knallande skott och fallande skoveltjurar. Namnet ger associationer till enträgna sittningar i hällregn, blöta ruscher över leriga åkrar, lyckträffar och obegripliga bommar. Varje passnamn omges av välbekanta dofter. Det luktar Röda lacket, svart kaffe, krut, blöta yllesockor och ångande inälvor. De som känner passens namn och mening tillhör en särskild gemenskap, nästan som ett hemligt sällskap. De som vet. “Borta vid Vältan” kan de säga, och nicka i samförstånd. “Jojo, det var ju där som…” och så får historierna fart.

Numera är älgjakten välordnad, på gränsen till byråkratiserad. Älgstammen planeras och förvaltas nogsamt, år från år. Länsstyrelse, Jägarförbund och de stora älgskötselområdena vårdar, skördar och bevakar noga utvecklingen av stammen. Jägarna är bara de yttersta kuggarna i ett väldigt, välsmort maskineri.

Det är dock först under de senaste 50 åren som staten har börjat få en hyfsad koll på jakten och viltvården i riket. Under många hundra år var det en ständig dragkamp mellan kungamakten och allmogen, där älgen ofta hamnade i centrum. Redan 1548 skrev Gustav Vasa till bönderna i Eskilstunatrakten och beklagade sig över hur svårt det var för kungen att få sig en bit älgkött på tallriken:

Om Vi behövde och ville sända Våra jägare åstad efter ett djur, eller två, så kunne de näppeligen få se ett, eller skjuta dem, eftersom de äro utdödde av de många skogskarlar som inte annat göra än att gå och driva efter dem.

Jakt var inte något som bönderna borde syssla med, enligt kungen. Det var onyttigt för lantbruket och skadligt för kungens vilt. Denna negativa, lätt skamfyllda, syn på jakten satt länge djupt rotad även bland bönderna själva. Den lättsinnige kunde kanske springa i skogen och drömma om saftiga byten, men den riktige odalmannen blev vid åkerns möda och svettades för byns bästa. “Skogsletare och sjömetare har sällan någe att äta” kunde det heta, eller “Bössan äter sitt eget byte”.

De som var värst begivna på att jaga ansågs stå i förbund med den onde själv. Dessa så kallade “friskyttar” tog lektioner av Djävulen och lärde sig skjuta så bra att de till slut inte ens behövde sikta på bytet. Allt villebråd föll för deras bössor – men kostnaden var förstås hög. De tvingades ge sin själ i utbyte mot jaktlyckan. Efter himmelska dagar i skogarna väntade alltså ett djävulskt grillparty på friskytten, när han väl gick bort.

Friskyttar och djävulspakter har ingen plats i de moderna jaktlagen. Men nog händer det fortfarande märkliga saker i skogarna. Jag går en vända upp till spökpasset. Här har det hänt mycket konstigt, enligt trovärdiga källor. Min farbror mötte här den största älgtjur som skådats i trakten. En tidig morgon stod åttataggaren där, mitt framför honom på hygget, som kommen från ingenstans. “Ska jag verkligen få skjuta en sådan präktig tjur” tänkte han ivrigt, och förde darrande upp kolven mot axeln, lade an, och siktade – på absolut ingenting! Tjuren bara försvann, gick upp i intet, mitt framför ögonen på min farbror. Andra skyttar har senare förlorat balansen och oförklarligt ramlat omkull på detta pass. En skytt satt länge och väl på Spökpasset utan att se ett liv, eller höra så mycket som ett knäpp. När han efter timtal av väntan gäspande vände sig om stod två kalvar och stirrade på honom, bara någon meter bort. Det var som om de ville retas med jägaren. Sen försvann de bara – poff! – precis som spöktjuren.

Den här dagen är det emellertid alldeles tomt på Spökpasset. Varken älgar eller jägare spökar i grådiset. Jag går sakta hemåt igen. Och där får jag plötsligt syn på dem: en ko med kalv står bara ett stenkast från mitt hus. De tittar på mig, tuggar och maler, maler och tuggar. Vinklar sina långa öron. Älgarna bara står där, mitt emellan sommar och vinter, med bakhasorna kvar i gröngräset och mularna nyfiket vädrande efter snö.

Johan Eriksson


Pass på namnen!

Ett litet urval av alla konstiga, underfundiga och komiska namn på älgpass. Har du fler exempel? Skriv till redaktion@sormlandsbygden och berätta historien om ditt bästa jaktpass!

Snackbaren: Där har det snackats i radio medans älgarna glatt passerat.
Där sketer pöt: Passet där Peter sköt en bock. Peter har alltid ”otur” med sina hundar, då de skiter överallt. Namnet uppstod genom en felsägning.
Dansktornet: Där hittade vi en stackars dansk som betalat dyrt för älgjakt hos grannlaget.
Einstein: En stor sten med bra utsikt.
Blindtarmen: En liten väg som slutar tvärt.
Rullatorpasset: Ligger ett steg från bilen för seniorerna.
Ikeapasset: Är nytt och saknar lite delar.
Dasspasset: Det är byggt av ett dass.
Flygledartornet: Ett jakttorn på ca 7m.
Bermudatriangeln: Djuren försvinner alltid där. Kul att se minen på oinvigda när jaktledaren ber dom driva runt Bermuda!
Hörnsoffan: Någon mindre skickad varelse fick för sig att dumpa sin hörnsoffa i orange plysch i skogen.
Måsboet: Oftast sitter jaktlagets stockholmare på det passet.
Motorsågsmassakern: Där hölls en motorsågstävling nån gång när ”morfar var ung”.
Hygget: Inte lätt att hitta, eftersom ”hygget” numera har 7-8 meter höga träd….
Där Svennas märr dog: En häst dog där för 100 år sedan.
Burkpasset: Otto i Gatan åt här upp en burk vita bönor 1977.
Ottos pass: Även kallat ”skitpasset” – kanske hade det något med bönorna att göra?

Källa: Jaktforumet Robsoft.