Slaget vid Olustra

Publicerad i Sörmlandsbygden november 2016

Om du missade Gustav Adolfsdagen för några veckor sedan så bjuds en ny möjlighet att fira på tisdag. Då är det nämligen 787 år sedan kungens män stormade fram med blänkande svärd över de mörka gärdena vid Ostra gård utanför Eskilstuna. Den halte och läspande pubertetskonungen Erik kan också vara värd en gräddbakelse.

När man tittar ut genom fönstret den här årstiden är det fullkomligt uppenbart: Livet är en strid! I november månad, när den brunblå fuktiga lerjorden suger åt sig energi, ljus och glädje likt ett slukhål – ja, då känns hela Sörmland som ett geggigt slagfält.

I själva verket har dock våra trakter varit tämligen förskonade från större militära sammandrabbningar. Det är ganska förvånande, med tanke på Sveriges krigiska historia och Sörmlands strategiska läge, strax söder om huvudstaden. Från tidig medeltid till början av 1800-talet utkämpade svenska trupper över 350 slag. Endast en bråkdel av dessa ägde rum på svensk mark och inte ens en handfull i Sörmland.

Många känner säkert igen namnen Gestilren, Åsunden, Stångebro, Brunkeberg, Lund, Stäket och kanske ytterligare några krigsskådeplatser. Men Olustrum är nog mindre bekant, trots att slaget som stod vid denna plats innebar en vändpunkt under en sägenomspunnen del av Sveriges historia.

Markören “sägen” är på sin plats i sammanhanget. Det rör sig om medeltidshistoria, så källorna är få och osäkra. Det lilla som finns att läsa står i Erikskrönikan, som varken är känd för detaljrikedom eller objektivitet. Vi kan dock vara övertygade om att en tidig novembermorgon anno 1229 var minst lika bister som i våra dagar. Det var säkert inte en rolig syn som mötte kungens soldater när de drog sina svärd och rusade mot nederlaget vid gården Ostra, ungefär en mil nordost om Eskilstuna.

Ja, många tror i alla fall att slaget stod här. Den exakta platsen, vilka som deltog, varför de slogs och de politiska följderna – allt är höljt i dunkel, nästan lika kompakt som höstdimman över Ostras nyplöjda, lätt frostade åkrar.

I centrum för maktkampen stod den omyndige kungen Erik Eriksson, som var endast 13 år gammal när slaget ägde rum. Han blev senare känd under det elaka tillnamnet ”läspe och halte”, vilket kom sig av Erikskrönikans berömda rader:

”Erik konunger var något så läsper vid
halta det var också hans sed”

Erik hade varit kung sedan sju års ålder, men i praktiken styrdes hans bräckliga rike av de mäktiga rådsherrarna. Sverige var sakta på väg att formas till en ”riktig” stat, med centralmakt, skattefogdar, gemensam lagstiftning och andra moderna påfund. Nyköpingshus höll just på att byggas. Eskilstuna var inte mycket mer än en by, där S:t Eskils arvtagare – Johannitermunkarna – gjorde sitt bästa för att civilisera nordmännen. Det vidsträckta sörmländska skogslandskapet bröts upp av små öar av liv. I de grå bondbyarna bodde några få familjer, som på söndagarna samlades i sina splitter nya stenkyrkor. (Men på torsdagar vid fullmåne läste man fortfarande runor i smyg!)

Det gamla klansamhällets logik styrde den politiska utvecklingen. Löst sammanhållna nätverk av maktlystna patriarker bekämpade varandra med näbbar och klor. Striderna mellan Erikar, Sverkrar, Bjälboanhängare och mystiska folkungar skulle fortgå i ännu några generationer. I bakgrunden stod den mäktiga katolska kyrkan, på god väg att inlemma Sverige i en kristen europeisk gemenskap.

Eventuellt kan Eriks öknamn haft en förankring i verkliga förhållanden. Analyser av systersonen Erik Birgerssons skelett har nämligen visat att denne förmodligen led av Marfans syndrom, som är en ärftlig sjukdom. De som drabbas blir ofta långa och gängliga. De plågas ibland av krökt ryggrad, plattfothet, trångt sittande tänder och krånglande käkar. Denna symptombild kan ganska lätt omformuleras till: ”läsp och halt”. I värsta fall kan aortan spricka. Kanske var det detta hemska öde som drabbade Erik när han avled år 1250, endast 35 år gammal. Ingen vet. Det är medeltid. Källorna tiger. Inget är sant. Det mesta är möjligt.

Erikskrönikan berättar att upproret vid Olustra leddes av Knut Långe, anhängare till folkungarnas skara:

”Då var där folkungarnas rote
De var kungen mest emote
De stred mot honom och vann en seger
Och gjorde skada mycken och diger
I Olustrum stod en strid så stark
att Erik konunger flydde till Danmark”

Den unge Erik flydde alltså till Danmark efter förlusten vid Olustra. Tronen togs över av upprorsmannen Knut, men hans lycka blev inte långvarig. Knut dog efter ett par år. Strax därefter var Erik Eriksson tillbaka på tronen. Den verkliga makten låg dock hos rikets högsta tjänstemän – jarlarna – som styrde landet med hårda nypor. När kung Erik dog barnlös år 1250, så visade Birger Jarl vad uttrycket ”svågerpolitik” kan betyda: genom sonen Valdemar (systerson till Erik) tillskansade sig Birger makten över Sverige och slog tillbaka de uppstudsiga folkungarna.

Erik Eriksson gick till historien som den halte och lytte marionettkungen, trots att ingen vet något om honom eller hans eventuella insatser under slaget vid Olustra. Kanske var han majestätiskt vacker, modig och klok? Kanske blixtrade hans svärd snabbare än prins Valiants, den där mörka novemberdagen för snart 800 år sedan? Ingen vet. Det är medeltid.

Så käka gärna en bakelse och en extra bulle till kaffet på tisdag, i källkritikens och den fria fantasins namn. Ta en kalori för kungen! Se det som ett slags senkommen upprättelse för den hånade tonårsregenten. Allt är möjligt.

Johan Eriksson

Fakta: slaget vid Olustra

Slaget vid Olustra, eller Olostrum sägs ha ägt rum den 29 november 1229. Vissa källor nämner 4 december och år 1230 som alternativa datum. Som stöd för tidpunkten 29/11 1229 brukar anföras det faktum att slaget följdes av en solförmörkelse, som enligt en oberoende källa ägde rum i december 1229. Slaget omnämns i Erikskrönikan, som skrevs över 100 år senare. Källans tillförlitlighet och politiska tendens är omtvistad. Enligt somliga bedömare betecknar namnet som anges i källorna ”Olustrum” snarare Alvastra i Östergötland.

Folkungarna, eller folkunga rote, var en väpnad grupp inom Mälardalens högfrälse under medeltiden. Gruppen gjorde flera uppror mot kungamakten under åren 1210-80, innan de slutligen besegrades av Magnus Ladulås.