Rödlistad eller svartlistad?

Publicerad i Sörmlandsbygden maj 2013

Människan har alltid haft både kelgrisar och hackkycklingar i naturen. Ända sedan vi sattes att råda över Edens lustgård har vi kartlagt arter, namngett dem, älskat vissa och hatat andra. Numera hänvisar vi dock till EU istället för Gud när miljontals kronor läggs på att utrota mördarsniglar samtidigt som hotade vattenödlor kan stoppa stora vägbyggen.

 

Vinterns vapenvila är snart till ända. Till synes fromma villaägare och trädgårdsentusiaster gräver djupt i vapenförrådet och beger sig krypande mot fronten, beväpnade med allehanda pulver, halvfyllda ölburkar, saxar, och salt. Mördarsniglarna ska bort – med alla till buds stående medel!

Hobbyodlarnas kamp mot mördarsnigeln ingår i ett globalt krig som människan för med stigande intensitet. På Nya Zeeland sprider myndigheterna förgiftade pellets med helikopter för att utrota klätterpungdjuret possum, och i Australien går folket man ur huse för att slå ihjäl paddor. Den 28 mars infaller nämligen ”Toad Day Out” då befolkningen i Queensland med gemensamma krafter bankar ihjäl tusentals agapaddor – gärna med primitiva tillhyggen som slagträn och golfklubbor. Och i Österfärnebo laddar man upp inför årets kamp mot myggen – ansökan om flygbombning av stickmyggorna är redan inlämnad till Kemikalieinspektionen.

Gemensamt för mördarsnigeln, possum, agapaddan och många andra oönskade arter är att de har flyttats till en miljö där de ursprungligen inte hör hemma. De kallas med ett gemensamt namn för invasiva arter. Deras spridning riskerar att skada ekosystemet, jordbruket eller människors hälsa. Ingen tycks gilla dem. Inte ens fältbiologer, miljöpartister eller vegetarianer står upp för dessa fredlösa flyktingar. De är naturens olycksbarn nummer ett.

Naturvårdsverket har tagit fram ett utkast till en svartlista där myndigheten räknar upp cirka 180 invasiva arter som utgör ett hot mot ekosystemet i Sverige. Till de mest ovälkomna gästerna hör mårdhunden, som har en samfälld europeisk dödsdom hängande över sitt lurviga lilla huvud. 40 länder har skrivit under Bernkonventionen, som uttryckligen slår fast att mårdhunden ska ”utrotas i spridningsområdet”.

Mårdhunden flyttades från Östra Asien till Ryssland under sovjettiden, och har sedan dess spridit sig snabbt västerut. Utmed vägen har den ätit upp och utplånat värdefulla grod- och kräldjursbestånd. Dessutom bär mårdhunden med sig både rabies och bandmask i resväskan. Trots att varningsklockorna har ringt sedan 1980-talet så har mårdhunden ännu inte tagit sig Sörmland, enligt länsjaktvårdare Anders Nilsson:
– Nej, vi har inte haft några bekräftade mårdhundar i länet. Det kommer in en del tips, men samtidigt så borde vi få in påkörda exemplar om mårdhunden verkligen hade nått hit, säger Anders.

Anders menar att det finns goda skäl att särbehandla främmande arter:
– Inhemska arter vill jägarna bevara i livskraftiga stammar, men invasiva arter vill vi ta bort. Sen har vi några arter som traditionellt inte funnits i Sverige men som funnits här så lång tid att de bedöms vara en del av faunan. Det gäller bland annat dovvilt, fälthare och kanadagås.

Listan kan göras mycket längre: fasan, knölsvan, ruda, karp, regnbågslax, signalkräfta, stadsduva och mink är exempel på invandrare som idag är fast etablerade i vår fauna. En del av dem har vi till och med lärt oss att tycka om – inte minst om de kan placeras på tallriken. Men vi gör ändå skillnad på svenska arter och invandrare. Som miljödebattören Fredrik Sjöberg träffsäkert konstaterade i en intervju för ett par år sedan:
– Om det sitter en kanadagås och skiter nere på bryggan så blir jag förbannad. På något sätt känns den fortfarande som lite lägre stående. Men skulle det vara en fjällgås så lovar jag att han får sitta där och skita så mycket han vill!

De senaste åren har även grågåsen ökat snabbt i länet, berättar Anders Nilsson. Nerbajsade badstränder och plundrade sädesfält gör att många sympatiserar med jägarnas ambition att skjuta av stammen. Vid sidan av gässen är siktet inställt främst på dovvilt som kan trycka undan rådjur och älg, enligt Anders. Han anser dessutom att lodjursjakten borde återupptas.
– Lodjuret är inget större problem i Sörmland just nu, men erfarenheter från Örebro, Västmanland och Uppland visar att lodjursstammen kan öka så snabbt att de ”äter sig ur huset”. När rådjuren tar slut så minskar även lon på grund av födobrist.

Det är inte helt lätt att dra gränsen mellan önskad och oönskad, främmande och svensk. Svartlistan omfattar både främmande arter och sådana som har funnits i Sverige länge. Inhemska arter som föds upp och planteras ut i nya biotoper kan nämligen också utgöra ett hot mot balansen i ekosystemet. Därför finns till exempel gran, gräsand, hundkäx och rapphöna på svartlistan, vilket säkert förvånar många.

Karl Ingvarson på länsstyrelsens natur- och miljöenhet nämner vildsvinet som exempel på en svårbedömd art:
– Om inte vildsvinet var en del av den svenska faunan skulle dess spridning kunnat betraktas som invasiv, menar Karl. Vi ser gärna att vildsvinet inte bökar sönder grässvålen i våra naturbetesmarker och ängar och äter upp orkidéer – men å andra sidan är det ju rätt svårt att förhindra.

Länsstyrelsen har inget uppdrag att stoppa de invasiva arternas framfart, men jobbar desto mer med att skydda deras motpol: de rödlistade arterna. Som exempel på särskilt skyddsvärda arter i länet nämner Karl Ingvarson havsörnen och doldisen trumgräshoppan.
– Den färgglada trumgräshoppan har minskat i antal i hela Sverige. Sörmland är ett av tre län som fortfarande har kvar arten och kan göra insatser för att bevara den.

Rödlistan har fått utstå mycket spott och spe – varför ska lavar, spindlar och allehanda kryp som ingen ändå ser tillåtas hindra vägbyggen och lägga krokben för småföretagare i skogsbruket? Karl Ingvarson förklarar att rödlistning eller fridlysning inte alls är tillräckligt för att stoppa planerade exploateringar.
– Det är bara vissa arter som har ett juridiskt starkt skydd mot att få sin livsmiljö förstörd, säger Karl. Arterna på rödlistan saknar i de flesta fall fridlysning eller annat skydd.

De starkt skyddade arterna finns istället beskrivna i Bernkonventionen, samt i EU:s art- och habitatdirektiv. Många gånger handlar det om vattenlevande arter och kanske är den större vattensalamandern vägbyggarnas största skräck. Flera stora vägprojekt har försenats på grund av det lilla prickiga kräldjuret, som alltså välsignas av samma rättskälla som dömer mårdhunden till döden. Men Trafikverket är numera väl förberett på denna typ av fynd. Under 2011 låg myndighetens budget för miljöfrämjande åtgärder på 52 miljoner kronor.

Länsstyrelsen i Sörmland hade under 2011 cirka 1,8 miljoner avsatta för arbetet med hotade arter, vilket inte räcker särskilt långt enligt Karl Ingvarson.
– Vi har resurser för att jobba med endast tio procent av de hotade arterna i länet.

Kanske borde Trafikverkets och länsstyrelsens insatser inte räknas som kostnader, utan som investeringar. Forskarna har börjat intressera sig för de vinster som den biologiska mångfalden ger tillbaka till samhället. Många djur utför faktiskt tjänster i ekosystemen, tjänster som går att prissätta. Ekonomen Cajsa Hougner har beräknat att ett par nötskrikor under ett år sprider ekollon och andra fröer till ett värde av 35.000 kronor. Dessutom bygger många nya mediciner och andra innovationer på råvaror eller förebilder från naturen. Den biologiska genbanken går alltså in med friskt riskkapital i många olika företag. Samtidigt är inte de ekonomiska argumenten avgörande.
– Enligt miljöbalken har naturen ett egenvärde och rätt att finnas till för sin egen skull – oavsett vad vi anser om den, konstaterar Karl Ingvarson.

Detta objektiva egenvärde gäller dock inte för alla – mårdhunden, bolmörten, kanadagåsen, minken och många andra arter får leva med sitt utanförskap, och det dröjer nog innan någon snigeljägare blir dömd för djurplågeri.

Det kan tyckas lite märkligt att de hatade arternas domare och bödel lyser med sin frånvaro på svartlistan. Det är ju ändå vi människor som ligger bakom en stor del av cirkusen med misslyckade omflyttningar och farlig ekologisk ingenjörskonst. Men det kanske vi kan skylla på äpplet och den där förbannade ormen?

Text: Johan Eriksson


Fakta: hotade och hatade arter

Rödlistan förvaltas av Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet. Den senaste listan omfattar 4.127 arter varav 846 klassas som hotade och 224 arter som utdöda.

Kartläggningen av invasiva arter sköts idag av Nobanis – European Network on Invasive Alien Species. Deras databas listar nära 1000 främmande arter i Sverige, varav 224 räknas som invasiva.

Naturvårdsarbetet i Sverige utgår från EU:s naturvårdsdirektiv, där Sverige har åtagit sig att skydda 88 naturtyper och ca 150 arter.