På jakt efter Sörmland

Publicerad i Sörmlandsbygden november 2008

I dina händer håller du en tidning som har ”Sörmland” som utgångspunkt för sin nyhetsbevakning. Men finns det verkligen något som knyter samman vårt landskap – något typiskt ”sörmländskt”? I jakten på ett svar gräver vi oss ned genom århundradena, från dagens regionförbund och län till vikingar, hundare, småfogdar och mäktiga kungar.

Ingen vet hur länge vår region har omtalats som ”Sörmland” – begreppets ursprung ligger bortom historieskrivarnas horisont, i sagornas och folklandens dunkla tid, då vikingahövdingarna seglade ut med sina snäckor varje år vid pingst. Åtminstone sedan dess har landskapet fungerat som en kulturell och administrativ enhet.

De senaste åren har dock den urgamla indelningen kommit i gungning. Sörmlänningarna drar åt olika håll, över länsgränsen: Vingåkersborna mot Örebro, Katrineholmarna mot Norrköping, medan Eskilstuna ständigt slår broar över Mälaren för nya samarbeten med Västerås. Samtidigt vill förstås alla kommuner vara en del av ”den dynamiska” Stockholm- Mälardalsregionen.

Kanske förenas de sörmländska kommunerna mest av viljan att tillhöra något annat, lite bättre och ”hetare” än det gamla landskapet. Man kan faktiskt tro att dagens sörmlänningar lever i slutet på en mer än tusenårig historia.

Södermännens land

De första spåren av vårt landskap träder fram under vikingatidens senare del. Sverige var då långt ifrån ett enat rike, utan bestod av ett antal löst definierade ”folkland”, områden med en naturlig geografisk avgränsning. Sörmlands gränser utgjordes av Kolmårdens mörka skogar i söder och Mälarens stora vatten i norr. Österut fanns havet, och i väst Nerikes (Närkes) skogar. Landskapets dåvarande namn – Sudermannia, eller Södermännens land – syftar på att området låg söder om Svearikets egentliga kärna, som då låg i Uppland.

”Uti sjelfva Svithiod är en lott af landet, som heter Södermanland, det är desslikes ett biskopsdöme.” Snorre Sturlasson (1200-talet)

Folklandet hade sin egen lag, Södermannalagen. Där stod bland annat att den som stal kunde straffas genom att få öronen avskurna – om man inte hade stulit något stort förstås! Då blev det värre.

Södermännen sägs även ha haft egna kungar. Den siste av dem, Granmar, brändes enligt Ynglingasagan till döds av den maktlystne Ingjald Illråde, som gjorde allt för att lägga under sig hela Svitjod.

Hundare och härad

Vikingatid och tidig medeltid präglades av politisk oro, och strider mellan lokala hövdingar och småkungar. Den som sökte makten gjorde det med svärdets hjälp. De första administrativa pusselbitarna i det bygge som skulle resultera i Sörmlands län bestod av de halvmilitära marina styrkor som vikingahövdingarna uppbådade till försvar, spaning och plundring. Styrkorna kallades för ”hundare”, eftersom de bestod av hundra man.

Ett antal gårdar gick ihop för att ställa upp med män och utrustning till hundaret. När kungamakten stärktes under medeltiden övertog de första svenska kungarna lokala hundaren från besegrade småhövdingar. Hundarena blev därmed en del av kronans resurser. Genom kung Magnus Erikssons landslag år 1350 kom vikingarnas gamla hundare att istället benämnas härad. Häradet blev med tiden en allmän geografisk indelning av landskapet, och en grund för beskattning, rättsskipning och annan samhällelig administration. En första byggsten i välfärdsstaten om man så vill.

Spåren av vikingarnas våldsamma tid, och deras väpnade hundare lever faktiskt kvar än i vår tid: häradsrätterna lades visserligen ned 1970, men fortfarande förvaltas nära 25 000ha skog i länets 13 häradsallmänningar, där marken ägs och brukas samfällt enligt samma ordning som rådde på 1200–talet.

Gränslös förvirring

När kungamakten stärktes under 15- och 1600-talen, så kom de gamla folklanden att förlora mycket av sin politiska betydelse. Kronan och dess främste tjänsteman, rikskansler Axel Oxenstierna, skapade genom 1634 års lag istället den länsindelning som till stor del fortfarande gäller. Sörmlands län fick sin form först 1683, då man slog samman de tre slottslänen: Nyköping, Gripsholm och Eskilstunahus.

Axel Oxenstiernas snilleblixt gav upphov till den ständiga förvirring kring begreppet Sörmland, som har gällt sedan dess. Det ursprungliga landskapet omfattar ju områden som ligger utanför länet: det sträcker sig ända upp till Södermalm i Stockholms län, och dessutom ingår vissa socknar i Kungsörs kommun, Västmanlands län. Det är en omständighet som har föranlett många heta diskussioner mellan inbitna hårklyvare: Kvarsebo och Krokek – tillhör de Sörmland eller Östergötland? (De flesta bedömare håller numera på det senare alternativet.)

Evigt landskap

Oavsett landskapets exakta gränser, så kan man konstatera att det finns en avgörande skillnad mellan landskapet och länet Sörmland. Landskapet är i en mening evigt: det går tillbaka till sagornas tid, folklanden och ”Södermännen”. Dess gränser kommer inte att kunna ändras – helt enkelt därför att det inte längre finns någon myndighet som styr över landskapet. Detta Sörmland existerar bara i våra huvuden. Det är en idé som vi kanske kan identifiera oss med och ibland finna någon trygghet i.

Därmed har landskapet också blivit föremål för de hantverkare som lever av att smida och omforma våra tankar och önskningar. Reklam- och PR-byråer har tagit fasta på Sörmland som varumärke i sina försök att locka hit utsocknes, ofta på uppdrag av våra kommunala turistbyråer. Genom mer eller mindre skojiga kampanjer som anspelar på sörmländska dialekter, maträtter, och litterära skildringar mejslar man fram en bild av ett sammanhållet område präglat av traditionella bondska vanor, lugn och ro och naturlig idyll.

Sörmländsk identitet

Reklamens bild av vårt landskap är emellertid en konstruktion som till stor del byggdes upp under det sena 1800-talets nationalromantik, och förstärktes av den därpå följande hembygdsrörelsen. Artur Hazelius grundade Skansen och Nordiska museet, och i Sörmland blev Artur Bäckström hans lärjunge, i det att han byggde upp Julita gård. Båda ville så gärna att alla Sveriges landskap skulle ha varsin särpräglad ”folksjäl”.

Men sörmlänningarna har inga motsvarigheter till skånska spettekakor, öländska väderkvarnar, småländsk sparsamhet, eller värmländsk underfundighet. Vi står inte och samfällt ropar ut vårt landskaps namn på residensstadens torg som jämtarna. Eskilstunaborna hittar väl knappt till Nyköping. Vi gör väl egentligen inget särskilt. Inte kan man känna igen oss på dialekten, efternamnet eller utseendet. Kanske beror vår låga profil på att sörmlänningen så länge har varit tillplattad av grevar och baroner: ”de få styrde de många”, som Ivar Lo Johansson sammanfattade regionens historia. Författaren Håkan Boström, som har skrivit om och arbetat i Sörmland större delen av sitt liv säger, kortfattat och enkelt:

– Det karaktäristiska för Sörmland är att det inte finns något karaktäristiskt.

Flyktigt län?

Till skillnad från landskapet, så lever fortfarande länet som politisk och administrativ enhet. Men de senaste femton åren har definitivt varit de skakigaste i länets historia. Många menar att länsstyrelserna och landstingen sjunger på sista versen. De bygger på en förlegad struktur, menar kritikerna: idag knyts mer eller mindre formella nätverk tvärs över de gamla länsgränserna. Skogar och stora vatten är inget hinder längre. Vi arbetar, studerar, gör affärer och bor lite kors och tvärs – inte alls så som Axel Oxenstierna tänkte sig. Dessutom är länet för litet, vilket gör det svårt att finansiera sjukvården via dess skatteunderlag.

Det är också svårt att veta vem som ansvarar för vad i dagens Sörmland: Landstinget, Länsstyrelsen och Regionförbundet gör lite av varje, och uppgifterna överlappar ibland varandra. Det enda som förmodligen står klart för de flesta är väl att landstinget sköter sjukvården.

Regionförbundet är förmodligen okänt för många, eftersom dess politiker inte är folkvalda. Förbundet lanserade nyligen en ”Sörmlandsstrategi” som ska peka ut riktningen för vårt län (eller är det en region?) de närmaste tjugo åren. Strategin slår bland annat fast att ”det ska vara enkelt att verka lokalt, regionalt och globalt”, ”ungdomar är viktiga” och ”det ska vara lätt att leva ett gott liv i Sörmland”.

En tydlig färdriktning? Nej, strategins luddiga formuleringar känns snarare som ett symptom på det ”svaga och splittrade intryck” som den statliga ansvarsutredningen ansåg vara typisk för Sveriges regionala styre av idag. Regionförbundet har självt konstaterat att ”det är svårt att bli riktigt tydlig och att få genomslag bland medlemmarna och i samhället.”

Varför är det då så svårt? Det enkla svaret kanske är att Sörmland inte längre har någon given politisk uppgift. Hundaret och häradet är begravna, och kanske är nu även länets tid förbi. Det som återstår är bara det eviga landskapet – det gamla folklandet. Detta Sörmland går å andra sidan inte att organisera bort, eller avskaffa med ett klubbslag. Det lever så länge som det betyder något i människornas föreställningsvärld.


Röster om regionen från riksdagens Sörmlandsbänk

Det är inte demokratiskt att mer och mer nu beslutas i indirekt valda organ som väljarna inte kan påverka. När Sörmland blir en del i en större region är det möjligt att kommuner beslutar om folkomröstning om man vill tillhöra den ena eller andra regionen.” Gunvor G Ericsson (Mp)

Större regioner är en naturlig utveckling, Samordningsvinster genom förändrade, eller slopade administrativa gränser kommer att ge oss vinster som vi inte har råd att avstå ifrån.” Elisebeht Markström (S)

Kulturellt har jag inte märkt något sörmländskt särdrag, tvärtom, det känns mycket varierande från kommun till kommun” Laila Bjurling (S)

”Jag tror visst att ”Sörmland” skall finnas kvar. Det finns ju som landskapsbegrepp och inte bara som län. Kanske är den här känslan lättare att få när man – som jag – bor mitt i Sörmland.” Walburga Habsburg Douglas (M)