Multeums matador

Publicerad i Sörmlandsbygden 2010


Christer Hermansson är den infallsrike och orädde kulturchefen från Strängnäs, vars berömda läderbyxor virvlat som ett rött skynke över bibliotekssverige de senaste åren. Han har dragit upp damm och inbjudit till debatt om bibliotekens framtid, fäktats för den goda litteraturen och inte minst häcklat det lokala kulturlivet i Strängnäs.

De senaste åren har biblioteken inriktat sig allt mer på att locka besökare med hjälp av filmer, musik, spel, interaktiva medier, bloggar, och framträdanden av såpakändisar och annat löst folk. Vissa välkomnar denna utveckling, men det finns också personer som menar att bibliotekens främsta uppgift fortfarande bör vara utlåning av böcker och förmedling av god litteratur. Till den senare skaran hör alltså Christer Hermansson, aktuell med nya boken Kulturchefen, och den tillhörande singeln  Jag är kommunanställd.

Tidigare har han bland annat gett ut boken Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor, där han uppmanar landets bibliotekarier att ta för sig mer, stå upp för sina kunskaper och våga sticka ut. I helgen medverkar Hermansson på bokmässan i Göteborg, och i nästa vecka väntar ett framträdande på hemmaplan i Strängnäs eget kulturhus Multeum. Sörmlandsbygden passade på att fråga Christer om skrivandet, kulturlivet i Strängnäs och inte minst Oliver C. Johanssons framtid.

Sb: De flesta människor skriver inte romaner. Hur kommer det sig att du gör det – vad får du ut av skrivandet?

CH: Det är mitt Hermanssonska sätt att uttrycka mig på. I det skönlitterära, fiktiva skrivandet finns det stora friheter att skildra världen på mitt sätt. Det är egentligen allt.

Sb: Läsarna kan skratta gott och igenkännande åt de klyschor och härskartekniker som Oliver C. använder. Hur kommer det sig att ord som ”proaktiv”, ”flexibilitet”, och andra språkliga ogräs så lätt rotar sig i ledningsgrupper och styrelserum?

CH: Det är lätt att bli blind inför alla tomma ord och fraser. Jag tror det bland annat beror på att många kommuner gärna vill jämföra sig med framgångsrika företag trots att det handlar om helt andra slags verksamheter. Det gäller att vara vaksam.

Sb: Om man läser Kulturchefen som en nyckelroman, så går du ju absolut hårdast åt dig själv. Är Oliver C. din mörkaste självbild, eller hur ser er relation ut?

CH: Karin Olsson i Expressen skrev i sin recension att ”ibland finns inget så underhållande som medelmåttiga män på mellanchefsnivå”. Det håller jag med om. Jag och många andra män i maktposition går omkring och tror oss vara någonting som vi inte är. Det är viktigt att ha en distans och kunna skratta åt sig själv och den roll som man spelar. Däremot tyckte en kollega att jag skulle vara mer som Oliver C. Johansson i mitt ledarskap. Men jag är nog alldeles för feg och mesig.

Sb: Många i Strängnäs kanske känner sig utpekade och förorättade av boken? Kan det inte bli en lite räddhågsen stämning på nämndsammanträden och ledningsgrupper, när deltagarna vet att inte endast kulturchefen – utan också författaren – är närvarande?

CH: Jag har länge velat avskaffa kulturnämnden i Strängnäs som har för få beslutsärenden. Bättre vore att ha ett arbetsutskott direkt under kommunstyrelsen eller att ingå i en annan nämnd och spara pengar som kan användas till kulturverksamhet och inte en massa onödig administration. Jag tror också människor kan skilja på fiktion och på verklighet.

Sb: De senaste tio åren har utlåningen av skönlitteratur minskat med 30% på de sörmländska biblioteken, samtidigt som allt fler lånar ljudböcker, filmer och spel. Varför är det viktigt att bibliotekarierna står upp för boken och den goda litteraturen, när medborgarna tycks efterfråga helt andra saker?

CH: Dels för att det står i bibliotekslagen att ”till främjande av intresse för läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt skall alla medborgare ha tillgång till ett folkbibliotek”. Och dels för att boken och litteraturförmedling är basen i all folkbiblioteksverksamhet.

Sb: Hur ska det egentligen gå för Oliver C., och kan läsarna hoppas på att få ta del av hans fortsatta öden?

CH: Det vet jag inte någonting om. Kanske är det några som sörjer den timide bibliotekarien som nu förvandlats av makten till hemsk och galen kulturchef. Men även bibliotekarier kan förändras till det sämre. Det vet jag av egen erfarenhet… Nu ska jag framträda med bägge böckerna och sångerna med början nästa vecka på Bok & Bibliotek i Göteborg. Men jag har ett annat litterärt projekt som tar all min litterära tid. Och det handlar inte om Oliver C. Johansson.

Text: Johan Eriksson


Recension: Kulturchefen – chef mot alla odds

Kulturchefen
Christer Hermansson
Tusculum förlag

När den servile ensamvargen och hängivne bibliotekarien Oliver C. Johansson steg in på den litterära arenan i romanen Ich bin ein Bibliotekhar fick den svenska kulturvärlden en ny favorit. Skildringen av den naivt plikttrogne, hunsade och socialt inkompetente bibliotekarien, som mot alla odds lyckas ta sig till positionen som bibliotekschef i Södertälje, beskrevs som ”förmodligen det roligaste (och elakaste) inlägget i en facklig stridsfråga som någonsin har skrivits” (Nils Schwartz i Expressen).

I uppföljaren Kulturchefen har författaren Christer Hermansson skruvat upp tonläget, tempot och absurdismen ytterligare några snäpp. Oliver C. har flyttat till den märkliga staden Strangeness och intagit positionen som kulturchef. Nya otrevliga karaktärsdrag växer fram hos den nyblivne (eller är han efterbliven?) chefen i takt med att maktfullkomligheten ökar och kontakten med verkligheten minskar. Hermansson har verkligen träffat rätt när han samlar essensen av det dåliga chefskapet i kulturchefens person: plötsligt förstår jag hur det skulle kännas att ha Berlusconi, Hitler eller Khadaffi som chef.

Oliver C. Johansson är en man full av motsägelser: han är asexuell, men samtidigt besatt av biceps och stora bröst, hyllar finkultur men lyssnar gärna på Tomas Ledin, och sprider ständigt obegripliga floskler omkring sig: ”Jag vill ha snygga, snabba och subjektiva bibliotekarier!” Några av riktlinjerna för hans ledarskap i urval:

”Det är viktigt att medarbetarna känner att de är sämre än du”

”Ge oärlig och oäkta uppskattning om det gynnar den egna positionen”

”Det effektivaste sättet att såra en medarbetare är att konsekvent säga fel namn”

I kulturchefens sällskap förvandlas tråkiga nämndsammanträden, seminarier och utvecklingssamtal till den mest bisarra humor. Under ett personalmöte om arbetets värde träffar vi brandmannen som gärna stärker självkänslan genom att boxas mot sin 8-årige pojke (”jag slår inte min son, jag bygger upp mitt självförtroende”), och barnskötaren som tycker att arbetets mening är att besegra barnen i bowling och andra sporter:

”Har du dåligt självförtroende och en taskig självkänsla kan du snabbt träna upp dina förmågor och utnyttja och utklassa barnen i alla möjliga sammanhang. Det kompenserar i viss mån den intetsägande lönen.”

Kulturchefen är en nyckelroman, där flera av karaktärerna är hämtade från lätt igenkännbara förebilder i Strängnäs kulturliv. Många är de som får en släng av sleven: den ambitiöse ”grävande” lokalreportern Sam Snävtomt som ägnar sina dagar åt att påta i den innehållslösa kommunala komposten; tonsättaren Natt Nidlund som kräver ett eget museum; den lokale förläggaren Trash Enrich (kasta om bokstäverna och finn namnet på förebilden) som lurar på folk undermåliga böcker, och inte minst den liberala nämndordföranden Christina Grustag, som rakryggat står upp för det hon verkligen är: dum! Men de hårdaste slagen riktas ändå mot kulturchefen själv. Just detta grepp gör att satiren känns rolig och inte blir magsur. Hermansson har placerat även sig själv och sina medelmåttiga chefsvänner bakom det satiriska raster som han lägger över Strängnäs kommunala byråkrati.

Eller är det så illa att han egentligen lyfter bort ett raster och låter oss skåda sanningen i vitögat? Hermansson menar själv att läsarna säkert kan skilja mellan fiktion och verklighet, men jag är inte lika säker efter läsningen. Vi är nog alla aktörer i detta rubbade skådespel, som Hermansson synliggör för oss genom litteraturen.

Text: Johan Eriksson