Meditation med träsmak

Publicerad i Sörmlandsbygden oktober 2013

Slå dig ner på en pinnstol och begrunda för ett ögonblick föremålet på vilket din bak vilar. Den här veckan gör Sörmlandsbygden ett nedslag i stolens och bysnickarens kulturhistoria och reder samtidigt ut den eviga frågan: var det verkligen bättre förr? Och i så fall – när tog den gamla goda tiden slut?

Vi närmar oss årets absoluta nollpunkt. Det är kallt, det är blött, det är mörkt; du är trött. Hö som kött – hela naturen vilar. Det är ingen större idé att försöka kämpa mot naturlagarna. Varför ens låtsas att du vill sträva, jobba eller försöka åstadkomma något nyttigt. Nej, det är lika gott att bara slå sig ned på en pinnstol, sitta där och låta tankarna löpa. Den sena hösten är som gjord för pinnstolsmeditation.

Märk väl: det krävs just en trästol av klassiskt snitt – dagens olika varianter av laminerade vilstolar, fåtöljer och – tänk inte ens tanken! – tevesoffor, gör dig bara passiv och slö. Allmogestolarnas moderata bekvämlighet, med uppfordrande raka ryggar och en förrädiskt smygande träsmak ger däremot precis rätt förutsättningar för dig som vill tänka riktigt stora tankar.

Idag är stolen en självklar möbel i alla hem, men det var först under det sena 1700-talet och 1800-talet som stolen slog igenom på bred front. Fram till dess dominerade bänkarna möbleringen i stugorna; ett mode som i princip hade bestått sedan vikingatiden. Stolens genombrott som vardagsmöbel är kanske den största stiländring som de svenska hemmen har genomgått. Istället för att sitta och trängas på bänkar längs med väggarna i storstugan, kunde nu husfolk och gäster sitta på var sin stol, med den personliga sfären fredad. Stolen kan ses som ett av många steg på vägen mot individualisering och ökad personlig integritet.

Bönderna beställde vanligtvis sina stolar från någon lokal bysnickare, som hade de kunskaper som krävdes för att få ihop en skapligt bekväm och stabil sittmöbel. Det var inte helt enkelt: virket var hemsågat, verktygen enkla, och snickarna använde vare sig beslag eller skruvar. Endast tappar, plugg och lim skulle hålla ihop stolen – och i många fall har de hållit i flera släktled. Bysnickarna saknade formell utbildning, men hade ofta lärt sig av någon släkting. Färdigheten gick i arv, eller “i blon” som man ibland sa förr:
- Di bråss längre tebaka i släkta, konstaterade Johanna Lundström i Västra Vingåker, då hon 1943 besvarade en enkät från Nordiska museet om “Landsbygdens möbelsnickeri”. Och även om de flesta snickare var duktiga, så fanns det också de som inte “ens kunde göra ett yxskaft”, fortsatte Johanna.
- Di som inte kunde göra ett yxskaft kallades odugliga, man sa att di kunde bara göra yxskaft med fötter unner, det vill säga barn. En sån kunde man inte ha till måg.

Idag har vi inte riktigt sådana funderingar när vi ska avgöra om en blivande måg håller måttet. Vi (och även mågen) kan enkelt beställa hem alla tänkbara möbler via internet – men på 1800-talet var logistiken faktiskt än mer raffinerad. Man kunde då beställa hem själva snickaren, som kom åkande med sina verktyg och sedan fick arbeta i gårdens snickarbod. Den som beställde möblerna fick dessutom oftast själv hålla med virket.

Vid dödsfall var det särskilt vanligt att snickaren arbetade hemma hos kunden, för att kunna ta rätt mått och sedan få den döde i kistan. Då låg liket ofta hemma i en vecka, mindes Johanna Lundström:
- Di låg en vecka i bod eller loge, på lördan lades liket i kistan, sen var det begravning på söndagen.

Men när den första möbelaffären öppnade i Vingåker så blev det slut med de måttanpassade kistorna, på gott och ont.
- När möbelaffären kom behövdes inga likkistegörare, inga svepgummor, och liket kom i kistan nästan innan det var kallt. Det tyckte Johanna var lite otäckt, eftersom hon minst två gånger hade varit med om att skendöda hade vaknat till liv på logen. Dessutom var möbelaffärens kistor alltid något nummer för stora.
- Den där måste ha vuxit efter han vart döer, han har så stor likkista! sa man när di hade köpt färdigt. Men å andra sidan behövde di inte längre klubba ner den döe i kistan, som hände förr när man tog fel mått, mindes Johanna.

Moderna formgivare och möbeltillverkare upplever allt större problem med piratkopiering och brott mot upphovsrätten. Mindre noggräkande företagare kopierar hejvilt dyra och välkända märken, som sedan kan sälja för en bråkdel av orginalets pris. Med nya 3d-skrivare kommer vi snart att kunna skriva ut en splirrans ny Carl Malmsten-kopia eller en Lamino. Plötsligt är det inte bara film och musik som delas av nätpiraterna – även stolar kan pressas ut genom fibernätverken.

Diskussionen om original och kopia skulle förmoligen ansetts som smått absurd på bysnickarnas tid. Det ansågs i och för sig legitimt att härma, eller hämta inspiration från möbler som andra skapade. Men det var egentligen lönlöst att verkligen försöka kopiera möbler. Varje handgjord stol var ett unikt original, vare sig man ville eller ej. Kvistögon, fiberriktning, hyvelspår, blyertsmarkeringar, pluggarnas placering; på en gammal allmogestol finns hundratals detaljer som sätter en unik prägel på varje pjäs. Dessutom signerades stolen vanligen av dess skapare, precis som ett konstverk.

Det visade sig dessutom snart att stolen var en möbeltyp som kunde omformas till nästan vad som helst, vilket passade bra i de trångbodda stugorna. Multifunktionella stolar anpassade för compact living fanns redan på 1800-talet: Stolen fanns i form av ett utfällbart bord, en utdragbar säng, praktisk kista, toalett och mycket mer. En del av idéerna till de multifunktionella möblerna hämtades från utlandet, men somligt tillkom förstås som lokala snilleblixtar, utslungade vid den egna hyvelbänken.

Som Johanna Lundström konstaterade redan 1943, så försvann mycket av den gamla kunskapen när industrialiseringen och masstillverkningen tog fart. Därmed försvann också en hel del energi och arbetsvilja, menade Johanna, som nog tyckte att det var bättre förr. Om du undrar när detta “förr” egentligen var, så kunde Johanna dra en tydlig gräns:
- Ända in på 1880-talet arbetade både kvinnor och män sent in på kvälla. Alla arbeta med va di kunde, om det så bara var att kreta rivpinnar. Men när allt fanns att köpa, så var det ingen som gjorde något hemma längre.

Så nu vet du det, där du förhoppningsvis sitter, rakryggad och alert, på din pinnstol. Den gamla goda tiden tog slut redan år 1890, och våra kära pinnstolar kommer aldrig att kunna kopieras. De skapades nämligen under en era då det bara fanns orginal.

Text: Johan Eriksson