Löftesrika broar

Publicerad i Sörmlandsbygden september 2014

Broarna är glimrande juveler i ingenjörskonstens krona, arkitektoniska mästerverk med stort symbolvärde. En vanlig pendlare som åker mellan Eskilstuna och Nyköping gör ungefär tolv tusen bropassager per år. Men broarna får sällan någon större uppmärksamhet – såvida de inte stängs av eller rasar. I dessa valtider visar det sig dock att även gamla ruttna träbroar kan få nytt liv som tillhygge i kampen om väljarna.

 

De flesta dagar ser vi dem knappt, trots att våra liv är fullständigt beroende av dem. Tysta och starka lyfter de oss fram mot ännu en arbetsdag; de bär oss till kärleksmöten, till dop, bröllop och begravningar. Hundratusentals brovalv håller oss uppe mellan födseln och den sista vilan.

Broarna står för löften, förväntan och en viss spänning. Det finns ju något där på andra sidan! Något som vi vill bli en del av – eller? Redan på 1500-talet uppmärksammade Olaus Magnus broarnas dubbla natur. När vi är starka och på offensiven bygger vi gärna broar, slår valv över avgrunderna och söker oss ut mot okända jaktmarker. Men när faran hotar, när rädslan äter sig in – ja, då vill vi helst bränna broarna och bara gömma oss.

Enligt Olaus Magnus är en av brons förnämsta egenskaper just att den lätt kan brännas när fara hotar. Så praktiskt! Det var därför som svenskarna inte byggde så många stenbroar, menade Olaus Magnus. Vi vill ju gärna kunna tända på dem när det börjar se läskigt ut på andra sidan, när något främmande vill beträda bron.

Den gamle prästens ord gäller nog fortfarande, trots att svenskarna inte krigar så mycket nu för tiden. Men broar kan brännas ändå, i en mer symbolisk mening. Dagens brobrännare har emellertid ett stort problem: de vill ju bara bränna bron från ena sidan! De försöker stänga bron för omvärlden men vill samtidigt hålla den egna passagen fri. Enkelriktade broar är dock en paradox som knappast har framtiden för sig.

Det har sedan urminnes tider funnits en bro över den smalaste delen av Mellösasjön, som har gjort det möjligt att åka både till och från Mellösa. (Många är säkert tacksamma för det!) Den nuvarande Mellösabron byggdes i början av 50-talet. En bättre brobyggartid kan man knappast tänka sig. Kriget var över, industrin gick för högvarv och svenskarna anade hur folkhemmets alla magiska välfärdsgåvor tornade upp sig vid horisonten.

Den nya bron över Mellösasjön var på den tiden ett ingenjörskonstens mästerstycke, en konstruktion som byggde på banbrytande teknik. Här skulle snart statsministrar, presidenter och andra potentater rulla fram i svindlande hastigheter. I samma veva skänktes nämligen Harpsund till staten. Men för det mesta var det enklare kärror och cyklar med unikaboxar på pakethållarna som stod för trafiken. Tumstocksfabriken vid brofästet upplevde en guldålder, med över femtio anställda.

Tumstocksfabrikens tid är sedan länge utmätt och det är redan dags att reparera den bro som ganska nyligen var hypermodern. Det råder inte direkt någon krigsstämning i Mellösa, men en viss oro anas ändå i luften, nu när trafiken på Mellösabron tidvis är avstängd. Plötsligt ligger omvärlden så långt borta. Kan brandbilar och ambulans komma fram, kommer barnen till skolan, kan skörden bärgas och hur blir det med glassbilen? Det är först när broarna inte längre finns där, när något krånglar, som vi påminns om deras livsavgörande funktion.

Förr var kraven på brounderhåll inte så värst stränga. När Oxbron, den viktiga passagen över Båven, började svaja betänkligt i mitten av 1700-talet kungjorde länets befallningshavare (dåvarande länsstyrelsen) att bron helt enkelt skulle ersättas med en enklare pråm: “Oxbbron är i så dåligt skick att en pråm i stället kommer att nyttjas för vagnar och ekipage mot en skälig vedergällning.” Detta påbud visade sig komma i grevens tid, ty under sommaren 1758 störtade den gamla Oxbron ner i Båvens djup.

Ett liknande öde mötte nyligen den gamla Bibybron, den enda passagen över Hedfjärden (mellan Eskilstuna och Hjälmaren). Efter tjugo års förfall rasade bron slutligen samman och med ett brak blev det plötsligt 15 kilometer längre mellan Gillberga och Näshulta. Trafiken var visserligen inte så livlig över den ruttna träbron. Några av de sista som vågade sig över bron var ett gäng äventyrslystna motorcyklister. 

Men sista ordet är kanske inte sagt. Resterna av den ruttna Bibybron har den senaste veckan kastats in som en brandfackla i valrörelsen. Miljöpartiet i Eskilstuna säger sig vilja bygga en splitter ny bro över till Hedlandet. Vi får hoppas att denna bro, om den kommer till stånd, byggs lite högre än de broar som slogs över Eskilstunaån på 1960-talet. Då lyckades ju politikerna tyvärr stänga av båttrafiken mellan Hjälmaren och Mälaren med ett antal hopplöst låga broar.

Den största broolyckan i Sörmland inträffade annars i september år 1990 när lastfartyget Arosanda rammade Tosteröbron i Strängnäs så att ett brofäste rasade. Det måste ha varit en skaplig smäll, men den tyske kaptenen på skutan låtsades som ingenting och åkte bara vidare. Det är dock inte så lätt att smita från den typen av olyckor med ett stort lastfartyg, så den skyldige ringades snart in och stoppades. Efter olyckan tvingades Vägverket sätta in en färja över sundet under ett års tid.

Över järnvägen i Katrineholm fanns länge bron med det absolut vackraste namnet: Himlastegen bar under åttio år arbetarna över järnvägen, på väg till dagsverken i kullagerfabriken och på brädgårdarna. Namnet anspelar på det stycke i Gamla Testamentet, där Jakob får skåda den fantastiska vägen mot himlen:

I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den.”

Snart blev Himlastegen i Katrineholm så nednött att den blev en hälsofara – inte minst för rundfotade festprissar som satte ner sina dansskor på de sluttande stegen under frostnupna höstkvällar. När den gamla bron så småningom ersattes med en tunnel så var folkhumorn förstås inte sen med att döpa om vägen – från Himlastege till Undergång, förstås!

Katrineholmarnas undergång visar på broarnas symbolvärde. Under kriget i det forna Jugoslavien blev bombningen av den gamla bron i Mostar, Stari Most, en handling som för många vittnade om den tilltagande splittringen mellan öst och väst, mellan den kristna och den muslimska världen. 1993 föll bron för kroatisk artillerield efter att ha stått stadigt i hela 427 år. När bron byggdes var den ett underverk. Inte ens arkitekten, Mimar Hayruddin, trodde att en sådant enormt brovalv kunde förverkligas. Det sägs att han gjorde förberedelser för sin egen begravning den dag som bron skulle invigas. Men bron höll. Ingen vet idag hur han lyckades. Hayruddin länkade samman öst med väst, kristna med muslimer – och världen blev en aning rymligare och ljusare.

Lyckligtvis har inte Nyköping varit i närheten av en liknande splittring, men Nyköpingsborna delar ändå in sin stad i ett tydligt Väster och Öster om ån. Mellan stadens två gymnasieskolor pågick under många år ett mer lekfullt krig: tekniker och naturvetare på Gripenskolan (Väster) stred mot humanister, ekonomer och samhällsvetare på Tessinskolan (Öster). Stridens objekt var en liten oansenlig holme i Nyköpingsån, mitt emellan Öster och Väster.

Förmodligen ligger ett antal bropassager framför dig den närmaste veckan. Kanske handlar det om en sån där oansenlig betongbro, en som du passerar femtio gånger i veckan utan att ens tänka på det. Men stanna upp en stund vid brofästet! Begrunda ingenjörens tankemöda och brobyggarnas svett som gör din resa möjlig. Tänk på alla möten som har blivit av tack vare denna bro. Se den som ett löfte, en Jakobs stege. Se hägringen på andra sidan, och inte minst – betänk hur tråkig och stängd världen skulle vara om bron inte fanns. Livet blir mer spännande om vi vågar hålla våra broar öppna.

Johan Eriksson