Leva eller låta dö

Publicerad i Sörmlandsbygden augusti 2015

 

Det här är historien om älgen Sven, Psven, eller Pelle. Ja – det är faktiskt inte helt bestämt vad den föräldralösa älgkalven heter. Men huvudsaken är väl att han lever, mot alla odds. Det är också en historia om byråkrati, stelbent paragrafbrottning och en älgtokig man som heter Leif.

“Du ska lägga tillbaka kalven där du hittade den” sa polisen myndigt. “Sådana är reglerna!”. Min far suckade. Han höll telefonen med ena handen och motade med den andra bort den hungriga älgkalven, som buffade och nosade efter vällingflaskan. Lägga tillbaka kalven! Hur kunde någon människa tro, att man bara kan “lägga tillbaka” en yster och hungrig älgkalv?

“Hade jag vetat att det skulle bli så här, så hade jag avlivat honom direkt.” suckade min far. Det hade gått en dryg vecka sedan han först hittade den döende älgkalven. Nu satt han fast i ett byråkratiskt moment tjugotvå och ett moraliskt dilemma. Han matade älgkalven från tidig morgon till sen kväll, i väntan på någon form av besked från myndigheterna. Men det dröjde.

Det hela började en varm söndag i slutet av maj. Vi hade ganska länge gått och väntat på att älgkon som höll till nere vid sjön skulle kalva. Ingen blev därför förvånad när vi plötsligt hörde det entoniga, nasala ljudet från granplanteringen. Mycket riktigt: där staplade en pinfärsk älgkalv fram på ytterst ostadiga ben, ihärdigt lockande på sin mamma. Allt gott så långt, tänkte vi och drog oss undan, övertygade om att älgkon fanns i närheten.

Sent på kvällen, just när jag skulle gå och lägga mig, kastade någon sten mot mitt fönster. Jag kikade ut och i dunklet såg jag min far på gårdsplanen. Bredvid honom stod älgkalven och vinglade. De såg ut som ett inslag från något resande cirkussällskap, eller en postmodern variant av en John Bauer-målning.

Pappa hade haft kalven under uppsikt under eftermiddagen och kvällen. Den hade först lagt sig på vallen, vid sidan av landsvägen. Ingen ko visade sig. Till slut gick kalven upp och la sig mitt på vägbanan, apatisk, uttorkad och kraftlös. Nu var älgen en direkt trafikfara. Pappa gav kalven lite lättmjölk, vilket gjorde att den ganska snabbt repade sig, kom på fötter och kunde gå bort från vägen. Efter det var kalven som ett plåster på min far. “Vi får hoppas att kon kommer i natt” sa han. Mjölken som kalven hade fått var bara avsedd som “första hjälpen”. Nu hoppades vi att älgkon skulle komma tillbaka och ta hand om sin kalv.

Så blev inte fallet. Kon visade sig inte på flera dagar. Först efter en knapp vecka siktades en älgko nere vid sjön. Hon hade då med sig en annan kalv. Hade hon fått två kalvar och stött bort den ena, för att hon inte klarade båda? Hade kalven och kon kommit ifrån varandra av misstag och sedan inte hittat varandra? Det kanske inte ens var samma ko? Ingen visste, men faktum var: en allt tamare älgkalv stapplade omkring hemma på gården. När man minst anade det, kom han springande i hagen, förhoppningsfullt vädrande efter mat. Kalven gick förstås hela tiden fritt så att kon skulle kunna hämta upp honom.

Min far, som är jägare och jakträttsinnehavare, hade omgående kontaktat både polis och länsstyrelse för att få veta vad som gällde. Han hade efter ett par dagar också fått kontakt med en älgpark i Uppland som förklarade sig beredda att ta emot kalven. Men vilka regler gällde egentligen – hur gör man för att kunna få skänka bort en älgkalv, som ingen äger?

“Sånt där ska man inte hålla på med” var inställningen från de flesta poliser och myndighetstjänstemän. “Man ska inte lägga sig i naturens gång.” Det verkade nästan som att de trodde att vi hade önskat oss att få en älgkalv på halsen. En kalv som krävde matning dygnet runt och tydligen även kvalificerad juridisk expertis. Ingen tjänsteman orkade riktigt ta tag i ärendet. Någon jurist menade till och med att min far bröt mot lagen, eftersom han hade matat älgen under “en längre tid”. Men vad var alternativet: skulle kalven bara få svälta ihjäl, medans byråkratins kvarnar malde klart? “Fågelborden då – är det också lagbrott?” frågade min far förvånat. Nej, det var förstås skillnad, men juristen kunde inte riktigt förklara varför.

Efter ett par veckors intensivt matande, byråkratbrottande och paragrafvrängande så löste sig saken: älgkalven skulle slutligen kunna få ett nytt hem i Uppland. Gårdsjö älgpark hade anmält intresse för att ta hand om kalven, och efter många om och men blev det okej från både polis och länsstyrelser. Rent formellt var det nödvändigt att polisen först omhändertog älgen. Sedan kunde kalven ”överlämnas” till min far. Därefter kunde han i skänka älgen till älgparken, som i sin tur behövde tillstånd från länsstyrelsen i Uppland.

Det var en befrielse när älgmannen Leffe äntligen kom från Gårdsjö älgpark och hämtade kalven. Leffe, lantbrukare och före detta jägare, startade sin älgpark 2007 och verksamheten hade vuxit stadigt sedan dess. Nu skulle “vår” kalv få sällskap av 19 andra älgar som gick fritt i en stor park på 25 hektar. Det kändes bra.

Alla älgar i Gårdsjö har egna namn. Så vad skulle då den nya kalven få heta? Vi hade kallat den “Lill-Sven” eller bara “Sven”. Gårdsjö hade dock traditionen att alla kalvar som kom till samma år skulle få namn på samma begynnelsebokstav. 2015 års kull skulle få namn som började på “P”. Problem för Sven alltså. Men kanske kunde man tänka sig en kompromiss? Det skulle kunna funka om man stavade namnet med “ps”, i likhet med “psykolog” – Psven, med andra ord? Leffes son Linus tyckte däremot att det vore mer praktiskt om älgen fick heta Sven, men att han skulle kallas för “Pelle”.

Till en början fick Psven gå lös och ledig uppe i Gårdsjö. Han var så pass tam och lydig att han till och med kunde följa med Leffe in i huset. Men snart nog visade Psven helt andra takter. Han hoppade över det höga hägnet och flydde till skogs, vilket orsakade ett stort pådrag. Mot kvällen kom han dock lunkade tillbaka – och suktade genast efter nappflaskan.

Nu väntar en framtid som älgstjärna för Psven. Varje år kommer över femton tusen besökare från hela världen till Gårdsjö älgpark. Mitt i gänget finns en hungrig sörmländsk rookie, en överlevare som egentligen var dödsdömd, av både naturens och människans lagar. Men ibland känns det helt enkelt bättre att låta leva än att låta dö.

Johan Eriksson


Vilda djur – korta fakta

Om du hittar en övergiven djurunge är grundregeln alltid att låta ungarna vara. Gå undan så kommer med stor sannolikhet föräldrarna tillbaka.

Mamman bryr sig inte om att ungen luktar människa. Hon tar hand om den ändå.

Om det är säkerställt att ungen är övergiven kan det vara okej att ge den lite vatten och mat som “första hjälpen”. Men för att för att vårda och rehabilitera vilt under mer än 48 timmar krävs tillstånd från Naturvårdsverket och Länsstyrelsen.

Det finns 25-30 viltjourer i landet som har tillstånd för att ta hand om skadade däggdjur och fåglar – dock ingen i Sörmland. Om du hittar ett skadat djur kan du kontakta förbundet Katastrofhjälp – Fåglar och Vilt (KFV), som har telefonnummer till de rehabiliterare som är anslutna till förbundet. Du kan även kontakta polisen.