Fotogen, mört och andra kickar

Krönika i Sörmlandsbygden våren 2017

När jag var liten luktade tryggheten fotogen, tjärved och nybryggt kaffe. Jag sov skavfötters med min storasyster i en knarrande kökssoffa av furu, i stugan där nästan allt drevs av fotogen. Det sotande kylskåpet på verandan, lyktornas fladdrande lågor i skymningen, och den värmande plåtkaminen – fotogenet låg bakom mycket av livets goda.

Vi balanserade mellan vakenhet och sömn i det stora trätråget, kände den söta doften från nyspäntade torvestickor, hörde tidningspappret som knölades ihop, det försiktiga slamret från vedspisens gjutjärnsluckor – och så ett fränt sting av svavel när tändstickan flög över plånet. Bäst var att somna om, medan kaffet kokade och den knastrande elden sakta drev nattkylan ut genom stugans tunna brädväggar.

Den ultimata kicken: att somna om i utdragssoffan

Forskarna säger att vi styrs av “kickar”. Det handlar om snabba endorfininjektioner, som vi numera ofta får genom att kolla på skärmen efter uppdateringar, delningar och gillanden. Enligt en studie som kom för några år sedan kollar vi i genomsnitt mobilen 150 gånger per dygn. 85 procent av européerna är aldrig mer än tre meter från sin elektroniska fotboja – ursäkta! – sin mobiltelefon, under ett vanligt dygn.

Endorfinet och kickarna fanns förstås även förr. Min gammelfarmor, vars stränga arbetsmoral på något märkligt sätt tycks ha överförts genom generationerna, fann stor tillfredsställelse i att räfsa upp de sista stråna från gärdet när den nyinköpta självbindaren hade gjort sitt. (Inte var de så himla bra, de där dyra maskinerna!?) Hon letade oförtrutet efter “mölingar” (potatisar som av misstag blivit kvar i jorden efter upptagningen) och njöt av att äta mört. Abborre var för lyxigt.
Jag förespråkar inte gammelfarmors mörtdiet, ej heller hennes till självutplåning gränsande enkla livsföring. Jag förstår att fotogenet har gjort sitt som primär energikälla i vårt hushåll. Varken lutheransk självspäkelse eller fossila bränslen gör oss lyckliga i längden. Men informationsfrossa lär inte heller vara lösningen.

Så när sommaren äntligen kommer – måtte den inte dröja allt för länge, förbannade kyla! – bäddar jag i köket och hoppas att någon i familjen vill uppleva den ultimata kicken: att somna om i utdragssoffan. Själv jag fram emot rollen som kaffekokare och spiständare.