Fadern, sonen och den heliga tanten

Julsaga för Sörmlandsbygden, december 2014
Illustrationer: Christina Burbeck

Tomten stod på arbetsförmedlingen i Nyköping och blickade hålögt ut mot Storgatan, där ett stilla decemberregn strilade ner över julkommersen som varvade upp motorerna inför dagens köpfest. Det blev alltså jul även detta år; valåret 2014, ubåtsjakternas, rysskräckens och den parlamentariska oredans år.

De senaste trettio åren hade tomten inte jobbat särskilt mycket. Det brast där, någon gång i mitten av åttiotalet, med alla yuppies, paraboler och radhus fyllda av nya mikrovågsugnar. Alla fick det så himla bra att tomtens tjänster inte längre behövdes. Han hade slagit sig till ro och levt det goda livet. Det hade blivit en hel del glögg, julskinka, nöjesmaskinen, solariebrännor, och amorteringsfria lån hos PK-banken.

De senaste åren hade något förändrats. Klimatet hade blivit varmare, men världen därute hade samtidigt blivit kall. Politikerna sa att något hade gått sönder i Sverige, men ingen verkade lyfta ett finger för att laga det trasiga.

“Ni behöver vare sig budgettak eller extra val”, hade tomten tänkt, borstat av sig chipssmulorna och rest sig ur tevefåtöljen. “Ni behöver en tomte. I´m back, baby!” Så stod han alltså här, på arbetsförmedlingen i Nyköping.

“Och hur kan jag hjälpa er?” frågade den vänliga kvinna som tog emot tomten.

“Jag ska rekrytera”, svarade tomten. “En platsannons, alltså. Skriv så här: ‘Tomten är tillbaka – hjälp sökes för att restaurera den riktigt goda julen’.”

********************************************************

Tomten fick två svar på annonsen. Många arbetsgivare skulle ha betraktat det som ett fiasko. Men tomten var mycket nöjd med rekryteringen: en man och en kvinna, som i likhet med honom själv hade en hel del skinn på näsan, men som under en längre tid levt i det så kallade utanförskapets Sverige.

Kvinnan var, som hon själv uttryckte det, “en riktig socialdemokrat” och hade ett förflutet inom både akademien och politiken.

“Ett kärvt kex”, tänkte tomten, “men hon har hjärtat på rätta stället”. Dessutom hade kvinnan viss lokalkännedom, eftersom hon i sin ungdom hade varit bosatt i Eskilstuna.

Mannen – ja, om det nu ens var en man – hade långt hår, smäckra, kvinnliga drag och var begåvad med den sortens genomträngande blick, som man annars bara brukar finna hos små barn. Han var tydligen son till en snickare, men hade själv vare sig fysik eller fallenhet för hantverkaryrket.

****************************************************

Det var i en anda av revanschlusta som den lilla tomtetrojkan gav sig ut på riksväg 53 under julaftonens eftermiddag. De skulle äntligen ut och jobba igen, dra sitt strå till stacken och visa vad de faktiskt kunde. Tomten var på ett strålande humör. Redan när de kom fram till Råby hade han hunnit med ett par rejäla muggar glögg.

“Ja, då kör vi!” sa tomten och bultade på den första villadörren. Det var första gången sedan julen 1985, men takterna satt minsann i.

Dörren öppnades av en man iklädd endast en nystruken vit skjorta, kalsonger och strumpor. Han knappade på sin mobil och först efter ett par sekunder tittade han upp mot besökarna.

“God jul!” sa tomten.

Mannen ryckte till och vände sig sedan in mot huset och ropade desperat:

“Bettan – vafan, har du beställt en tomte?”

“Det är klart jag inte har!” svarade hans fru, som kikade ner från övervåningen, omsvävad av tunga parfymångor.

“Men stå inte bara där Tommy – du får väl ge dem något!” sa hon irriterat. “Vi ska snart iväg.”

“Jahaja, ursäkta, jag förstod inte. Sorry, wait here!”, sa mannen plötsligt, och hämtade sin plånbok.

“You from Romania?” frågade han, samtidigt som han diskret tryckte en hundralapp i jultomtens högernäve.

“Nej, jag är från Oxelösund!” sa tomten förvirrat.

“Nämen – du kan ju redan lite svenska. Duktigt! God jul på er då, och lycka till! Verkligen: Good luck!” Dörren smällde igen.

“Vad hände?” frågade snickarens son försiktigt över axeln på tomten.

“Ingen aning”, svarade tomten.

“Jag trodde att du kunde den här branschen.”

Någon timme senare lämnade sällskapet Råby. De var flera tusen kronor rikare. Tomten var lika proppfull som den orörda säck med julklappar som han bar på ryggen. Han grät den sentimentala julfyllans ärliga tårar:

“Ingen vill ha mina klappar. Julen är fanimej död!”

“Men människorna gav oss mycket”, sa snickarens son försiktigt, i ett försök att trösta. ”Både pengar och glögg. Saligare är att giva än att taga.”

“Ja, men hur ska det bli jul, om ingen tar emot!” snyftade tomten. ”De skulle bara ge, och ge – det är så förbannat fegt! Och så detta eviga tjat om Rumänien!” sluddrade tomten. Han sträckte sig instinktivt efter glöggtunnan, men hejdades i samma ögonblick av socialdemokratens fasta hand.

“Tomten har rätt!” konstaterade socialdemokraten. “Människorna gav visserligen, men det var kallsinnets gåvor. De ville bara bli av med oss. Jag föreslår att vi uppsöker ett bostadsområde med en annan socioekonomisk struktur. Ett hem med stil, där de gamla värdena fortfarande hedras.”

Sagt och gjort. De tre tomtarna gav sig åter ut på riksvägen, norrut.

När sällskapet nådde fram till de bördiga slätterna vid Stenkvista hade tomten nyktrat till något. Det var nästan mörkt. “Låt oss prova där borta!” sa socialdemokraten och pekade mot ett ståtligt säteri i patricierstil. “Det ser lovande konservativt ut.”

Tomten ryckte uppgivet på axlarna, och svängde in på allén som ledde upp mot herrgården.

“Vill du att jag ska knacka den här gången?” frågade snickarens son försiktigt.

“Nej, det här är inget kvinnogöra!” sa tomten bestämt. Han stegade upp till porten och drog på med klappen så att hela huset skakade.

“Kvinnogöra?” sa snickarens son oförstående.

“Bry dig inte om det”, svarade socialdemokraten. “Männen här i världen borde bli mindre manhaftiga och kvinnorna mindre isolerade, det är min tro.”

Porten till herrgården öppnades. Det välbärgade hemmets samlade julvärme och juleljus vällde över tomten och hans vänner.

“Jaha, och vilka är ni då?” undrade den kvinna, som i höga klackar och med gungande välsvarvade höfter välkomnade dem till denna burgna boning, där hon tydligen hade sitt säte.

“Vilka vi är? Du, det är knappt att jag vet själv längre”, svarade tomten och vinkade fram snickarens son.

“Grabben, berätta för damen! Vilka är vi egentligen? Vad gör vi här?”

“God afton frun. Vi kommer till Stenkvista ikväll med ett glädjens och kärlekens budskap. Vi är Jesus från Nasaret, Jultomten och en socialdemokrat. En riktig socialdemokrat alltså!” förtydligade snickarens son. “En sån som man kan lita på!”

Kvinnan log stelt och höll upp sitt sirliga diamantprydda pekfinger i en gest som var lätt förmanande och löftesrik på en och samma gång.

“Vänta bara ett litet, litet ögonblick.”

Dörren drogs till och kvinnan ropade bakom portarna: “Nuppe, kan du komma ner ett slag. Vi har besök.”

Dörren öppnades igen. Kvinnan hade nu sällskap av en man iklädd blazer, vit skjorta och med en spräcklig snusnäsduk knuten i halsen.

“Jo, förstår du Nuppe lilla, det här är Jesus, Tomten och en riktig socialdemokrat. De har kommit för att önska oss god jul!” Kvinnan höjde menande på ögonbrynen.

“Jag förstår gumman”, svarade den världsvane Nuppe obekymrat, och gav sin fru en rejäl klapp på baken.

“Trevligt, trevligt, självfallet, angenämt, förtjusande!” sa mannen och tryckte snabbt och bestämt händerna på sina tre oväntade gäster.

“Men, säg mig – vem är vem av er, egentligen?”

Tomten var på väg att börja förklara, men blev genast avbruten.

“Äsch – det kan kvitta! sa Nuppe. “Det är ju ingen som tror på någon av er ändå, numera!”

Han exploderade i ett sådant hämningslöst skratt som endast kan frigöras när någon skrattar riktigt hjärtligt åt sina egna skämt, understödd av julfridens, starkglöggens och det dåliga omdömets samlade krafter.

“Vet ni vad!” fortsatte mannen. “Jag kan den här businessen, va, och jag ska ge er ett riktigt gott råd – pro bono alltså. Det kostar inte en spänn. Jag gillar er skarpt – men ni måste ha ett tydligare koncept om det här ska funka.”

“Koncept?” sa socialdemokraten skeptiskt. Hon förstod minsann vem hon hade att göra med. “Nyliberale orm!” hade hon tänkt, så fort den glöggfryntlige Nuppe uppenbarade sig.

“Ja, paketeringen, varumärket! Ni måste vara tydligare i er kommunikation. Alltså: du som ska föreställa Jesus ser ju mer ut som något slags dragqueen, typ Conchita Wurst. Er tomte ser ut som en rumänsk tiggare – tomten bet sig i tungan och svor tyst – och du där, du…” Mannen hejdade sig. “Jamen, du ser ju faktiskt ut som en riktig sosse!

Mannen fortsatte med sina kreativa råd. Nu kunde inget stoppa honom:

“Ni borde kalla er de tre vise männen, eller något annat slagkraftigt. Tre vise hen, kanske? Nej, nu vet jag: Fadern, Sonen och den heliga Tanten!”

Mannen räckte över sitt kort. “Ring mig om ni behöver mer hjälp. Men bara så att ni vet: nästa gång kostar det tvåtusen i timmen. God Jul!”

Portarna stängdes och månglaren återvände in i sitt tempel, oupphörligt rabblande nya idéer för hur julkommersen skulle kunna sträckas ut över hela året, och inte bara vara till påska. Hans fru lyssnade inte. Det hade hon inte gjort de senaste tjugo åren.

“Jesus från Nasaret, alltså”? Tomten visslade imponerat, när de gick tillbaka längs herrgårdens allé. “Kunde du inte ha kläckt ur dig det lite tidigare?”

“Jag trodde att du redan hade förstått” sa Jesus.

“Hur skulle jag ha gjort det?” frågade tomten. “Jag visste inte ens att du fanns!”

“Nåja, jag ska väl inte kasta den första stenen i vårt gemensamma glashus”, svarade Jesus och betraktade tomten från topp till tå. “Jag trodde inte så värst mycket på dig heller.” De såg på varandra – två själar, en tanke – och vände sig snabbt om.

“Men, du då – en riktig socialdemokrat, va? Hur troligt är det, år 2014?”

Kvinnan duckade för den provokativa frågan, och pekade istället mot himlen.

“Se där – en ny stjärna har tänts över Eskilstuna.”

Mycket riktigt: där lyste verkligen en stjärna klar, norr över. I sin utsatthet tolkade de tre tomtarna stjärnan som ett obestridligt tecken. Föga anade de att ljuset kom från ännu en ny mobilmast, som stod redo att serva de tusentals surfplattor som lyste upp stugorna denna julkväll.

Under vägledning av kommersialismens röda stjärna kom så vårt sällskap fram till Eskilstuna. Det var redan sen kväll och vinterns första snö hade börja falla. Tomtarna var kalla, hungriga, trötta och längtade efter just det som de själva hade trott sig om att kunna sprida till mänskligheten: värme, frid och kärlek.

“Jag behöver ett järn, ett snabbt och rödglödgat järn!” sa tomten. Han drog fram sedelbunten som de ofrivilligt hade skrapat ihop i Råby.

“Laget runt, tomten bjuder på Statt!!”

“Nej, vårt uppdrag är inte slutfört ännu” sa Jesus milt. “Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas!”

“Nej du, grabben, jag knackar inte på en enda dörr till!!” sa tomten bestämt. “Självupptagenheten kan få sitta där i orubbat bo. Jag skiter i människorna. De har inget behov av oss längre. Det finns ingen riktigt god jul längre. It´s over.”

“Men gör mig en sista tjänst” bad Jesus. “Följ med till de hamnkvarteren. Det finns något åt oss där, jag känner det på mig.”

Tomten och den riktiga socialdemokraten såg på varandra och nickade. Vad hade de egentligen att förlora?

De gick i rask takt över Rådhusbron och sneddade över Smörtorget, ner mot det gamla härbärget där marschallerna brann utanför porten. En tandlös man med rullator kom dem till mötes, ivrigt viftande och hojtande.

“Äntligen! Välkomna!” skrek han. “Och god jul!”

“God jul!” ropade tomten i extas, utan att ens försöka dölja sin entusiasm över att äntligen vara efterfrågad. Han slängde reflexmässigt av sig säcken, och plockade fram ett paket med en hastighet som endast den riktige jultomten kunde prestera.

De tandlöse mannen öppnade sitt paket. Det var ett träningsarmband.

“Årets julklapp” sa tomten nöjt. Jag kunde ha fått förra årets för halva priset, men råsaftscentrifugerna är så satans tunga.”

“Tack, brorsan!” sa mannen och gav tomten en tandlös blöt puss, mitt i pannan. “Tänk att få träffa er här va!”

“Menar du att du känner igen oss?” frågade tomten andlöst.

“Självklart brorsan: Du är den riktiga tomten, där har vi väl Jesus från Nasaret och, och, och låt mig se nu…” Den tandlöse mannen lade pannan i djupa veck och studerade den tredje tomten.

“Nej, dra mig baklänges i morsans shoppingvagn – har ni fått tag på en riktig socialdemokrat!?!”

“Jag heter Alva”, sa den riktiga socialdemokraten. “Trevligt att råkas.”

“Så, du tror alltså på oss alla tre?” frågade tomten tårögt.

“Brorsan, om du tror på mig, så tror jag på er. Annars vore det väl inte mycket till jul?”

”Finns det fler som vill ha mina julklappar” frågade tomten.

”Vi är många” svarade den tandlöse mannen, och nickade mot härbärgets dörr. Ljuset från trapphuset föll ut genom dörren och förvandlade de stora snöflingorna till självlysande konfetti, som stilla valsade runt i rymden, ackompanjerade av dragspelstonerna och skratten inifrån huset.

Tillsammans gick så tomten, Jesus och Alva, beledsagade av sin rullatorburne värd, in genom härbärgets gyllene portar. De gick in för att där omfamnas av det mirakel som vid denna tid står öppet för alla som både kan ge och ta emot med öppet hjärta: En riktigt god jul!

Johan Eriksson