Ensamhetens och fattigdomens jul

Julen är den mörkaste och ljusaste av helger. Sommarnätternas överflöd ligger långt bakom oss, och folk släpar sig till och från arbetet i mörker, kyla och fukt. Snart når vi årets verkliga Marianergrav: vintersolståndet, då solen bara orkar höja sig sju grader över horisonten, innan den utmattad faller tillbaka och mörkret lägrar sig för årets längsta natt.

Publicerad i Sörmlandsbygden 2010

 

Samtidigt tänds ljusen överallt, för att lysa upp mörka stugor och frusna själar: Lucia kommer först med tärnor och stjärngossar, förebådande julaftonen med dess gemenskap och kärleksbudskap. Vi stänger mörkret ute, låtsas inte om det, utan ägnar oss istället åt samvaro, gåvor och god mat. Vi gör allt för att få barnens ögon att tindra ikapp med stjärnor, ljusstakar, blinkande teveapparater och grälla eljusslingor. Julen är gemenskap, kärlek, godis, granar, ljusstakar och överflöd. På julen ska man vara glad!

Omtankens tid

Men det hör också julen till att tänka på dem som står kvar nere i Marianergravens kyla och mörker: de fattiga och ensamma, de som inte klarar av julens krav på överflöd, gemenskap och glädje. Givmildheten och omtanken kring jul har djupa rötter. Redan under antiken firade romarna en fest vid jultid till minne av guden Saturnus, då herremännen passade upp på sina slavar, och bjöd dem gåvor och festmat. Denna saturnaliefest blickade tillbaka mot en avlägsen guldålder, då alla människor var jämlika.

Förr gick tankarna även till de stackars kreaturen, som under lucianatten ”bet tre gånger i krubban” av hunger. Överlevde djuren denna svåra natt, så kunde de sedan se fram emot rikligt foder till jul. Även fattighjonen fick sitt. Till julhelgen förekom extra utdelning från fattigvården i form av julkost, pengar och andra förnödenheter. Till julen 1887 köpte Fors kommun (Eskilstuna) in en ny tvättbalja till fattighuset, skor till barnen, lakan och linnen till en familj, ved till vissa änkor, och dessutom fick de allra fattigaste i Eskilstuna stad en extra tilldelning om 4 kronor var (cirka 230 kr i dagens penningvärde).

Melankolisk helg

Julen är vår mest sentimentala och melankoliska helg: under midsommaren, påsken eller pingsten ägnas väl inte många tankar åt samhällets olycksbarn av någon anledning. Julen däremot är full av tårdrypande skildringar som leder tankarna till fattigstugor, slumkvarter och ensamma åldringar utan släkt och vänner: Karl-Bertil Jonsson är julens Robin Hood, i Emils Lönneberga glömmer man inte bort skuggvarelserna i fattigstugan, och Scrooge i Dickens julsaga får till slut insikt om julens kärleksbudskap. Det är så otänkbart, förbjudet att vara ledsen ensam och fattig på julen, att det tycks vara allas vår plikt att hjälpa dem som inte riktigt orkar med själva. Kanske kan vi inte annars riktigt tillåta oss att njuta av det egna överflödet och julmyset?

Ny fattigdom

Fattigdomen kan tyckas höra 1800-talet till, men är långt ifrån utrotad i det moderna Sverige. Den är tvärtom utbredd, och i tillväxt. Tolv procent av barnen i Sverige lever i fattigdom, enligt en rapport från Rädda barnen. Det innebär att deras vårdnadshavare inte har medel att bekosta en ”minimistandard avseende bostad och förnödenheter”. Man har helt enkelt inte råd med boende, mat och kläder – än mindre julklappar förstås. Precis som i slutet av 1800-talet är det barn med ensamstående föräldrar som har det svårast: i denna grupp befinner sig vart fjärde barn i fattigdom, och hela 50 procent av barnen med ensamstående utlandsfödda föräldrar lever under dessa förhållanden. I Sörmland finns den största barnfattigdomen i Flen, Vingåker och Eskilstuna med 8-9 procent fattiga barn. I andra änden finner vi Trosa och Gnesta med endast 3 respektive 4 procent.

Hjelpsam hand

I mer än hundra år fanns i många svenska städer ideella föreningar, som var speciellt inriktade på att sörja för de obemedlades jul. I Eskilstuna bildades inför julen år 1876 sällskapet ”Eskilstuna jultomtar” vars strävan var att ”till varje jul räcka en hjelpsam hand till samhällets fattiga barn.” Liknande organisationer fanns över hela landet, och även Flen, Katrineholm, Nyköping, och Trosa hade sina jultomtar.

Under 60- och 70-talet lade de flesta tomtesällskapen ner verksamheten, eftersom de ansåg sig överflödiga. Fattigdomen var på tillbakagång, och det sociala tog hand om jultomtarnas uppgifter. Förmodligen var det heller inte riktigt politiskt korrekt med privat välgörenhet under folkhemmets starkaste dagar. Där skulle ju inte finnas några ”kelgrisar eller styvbarn”, utan alla skulle ha det lika bra.

Jultomtarnas återkomst

I några städer har dock jultomtarna övervintrat: i Skövde är de inne på 133:e året, och hjälper i år cirka 300 barn med pengar till kläder och mat. Det är alltså tydligt att behovet av hjälp finns kvar, men idag finns inte längre något särskilt stöd att hämta från socialtjänsten under jultiden.

– Nej, vi betalar inte generellt ut något extra till barnfamiljer med försörjningsstöd under julen. Försörjningsstödet bedöms enligt socialtjänstlagen utifrån varje familjs individuella behov, säger Agneta Carlsson på Eskilstuna kommun.

Detsamma gäller de flesta andra sörmländska kommuner, som alla lever under ansträngda ekonomiska förhållanden. Men Röda korset, Frälsningsarmén och Lions m.fl. arbetar fortfarande i jultomtarnas anda:

– Vi försöker hjälpa dem som har det svårt och fattigt. Det kan gälla saker och kläder, eller enkla julklappar, säger Inger Klingensjö på Röda korset i Eskilstuna.

Det är ändå en ödets ironi att de goda jultomtarna i Sörmland har gått i graven: folkhemmet gjorde dem överflödiga under några år. När nu allt fler människor tvingas bita i krubban tre gånger, för att ta sig igenom midvinterkylan, så finns inte längre detta folkhem kvar. Är det kanske dags för jultomtarnas återuppståndelse?

Johan Eriksson