Det nya matlandet – eller landet utanför?

Publicerad i Sörmlandsbygden oktober 2010


Känslan för landsbygden präglas av fantomsmärtor. Postkontoret, lanthandeln och macken fanns ju där alldeles nyss. Det svider till i magen när vi åker förbi alla tomma hus på väg till jobbet i stan. Vi vill så gärna att det ska vara som förr, men inget pekar på att det någonsin blir så igen. Johan Eriksson har läst en ny bok av Kristina Mattsson och undrar: är det inte dags att börja se framåt?

Debatten om landsbygdspolitiken har under mer än trettio år präglats av tanken att ”Hela Sverige ska leva”. Ingen vill väl säga emot detta påstående – vem önskar att hela Sverige ska dö, eller att bara halva landet ska leva? Men den slagkraftiga parollen har samtidigt vridit debatten i en riktning som gör att ingen kan bli riktigt nöjd, någonsin. Landsbygdens röst knarrar och gnäller när den väl kommer till tals.

Hela Sverige har egentligen aldrig levat, och kommer heller aldrig att göra det. Vi bor i ett glesbefolkat rike, där endast en fjärdedel av marken är tagen i anspråk av mänsklig aktivitet. 85 procent av befolkningen bor dessutom i tätorter, som upptar endast 1,3 procent av landets yta. Kvadratmil efter kvadratmil av granskog, lingonberg, sjöar, tystnad och stillhet ligger mellan de små kilar av kultur som människorna har sprängt in med sina vägar, lador, torp och fabriker.

Det var under slutet av 1800-talet och 1900-talets första hälft som bosättningarna expanderade långt ut i den tidigare ödemarken. Nyodlingar och exploatering av vattenkraft, malmfyndigheter och skogstillgångar skapade nya möjligheter till sysselsättning. Den mest otillgängliga natur omvandlades till kultur, till platser för mänsklig bosättning och aktivitet. Små tätorter blomstrade med lanthandel, konditori, postkontor och en järnhandel som saluförde allt vad ett hem behövde. Förutsättningen för denna samhällsform var geografisk bundenhet. Det var inte lätt att resa eller att kommunicera med andra delar av länet, landet eller världen. Ett inkommande rikssamtal på telefonen var en stor händelse.

Efterkrigstidens rationaliseringar av jordbruket och industrin, i kombination med nya kommunikationsmöjligheter har snabbt raserat de levande små idyllerna på landet. Vi kan inte längre köpa en bakelse på konditoriet i Hälleforsnäs eller sätta in pengar på postkontoret i Bettna. Civilisationens yttersta fästen i Norrlands inland är på väg att helt avfolkas – skogen och tystnaden återtar sakta en del av de marker som människan lånade en kort stund under förra seklet.

Kristina Mattsson, författare och journalist, är bekymrad över den utvecklingen. I hennes senaste bok ”Landet utanför” gör hon ett försök att väcka liv i landbygdsfrågan. Mattsson menar att staten har avsagt sig ansvaret för att hålla hela landet vid liv och att den döende landsbygden har blivit en politisk ickefråga. Redan för tio år sedan konstaterade regeringens regionalpolitiska utredning att ”det skulle vara omöjligt för staten att förhindra befolkningsminskningen på flertalet lokala arbetsmarknader trots kraftfulla näringspolitiska insatser”. Bakom utredningen stod bland andra Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och nuvarande landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C).

Ganska mycket görs ändå för att hålla den åldrande glesbygden under armarna. Under perioden 2007 – 2013 satsas 35 miljarder kronor i landsbygdsprogrammet. Hälften av pengarna kommer från EU och resterande medel kommer från landets länsstyrelser och kommuner. Till detta kommer det kommunala utjämningssystemet som omfördelar skattemedel från landets mer välbeställda kommuner till regioner vars befolkning inte endast bor glest utan också till stor del också är gleshåriga och glestandade; till orter där rullatorerna är många men barnvagnarna få.

I Stockholm, Vellinge och andra rika kommuner väcker regionalpolitiken ont blod på vissa håll: varför ska vi betala för de delar av landet som inte längre klarar sig själva? frågar sig många. Debatten blir polariserad – stad står mot land, och det är kusinen från landet som alltid framstår som den svage, förloraren, den tärande.

Kristina Mattsson identifierar ett antal välkända problem: det finns för få arbetstillfällen på landet, små möjligheter att finansiera såväl nya bostäder som industrier, och avstånden gör det dyrt att bo i periferin. Hon påpekar också att stora delar av Sveriges värdefulla råvaror utvinns av stora företag i de norrländska skogslänen, utan att några vinster direkt återförs till regionen.

”Landet utanför” levererar däremot inga lösningar på problemen – helt enkelt för att det inte tycks finnas några recept på landsbygdsutveckling som fungerar överallt. Vissa orter lyckas, andra stagnerar. Varför? Svaret levereras kärnfullt av Erik Westholm, professor vid institutet för framtidsstudier:

– Det krävs en skidanläggning eller en väldigt speciell naturresurs. Finns det inte går det inte bra. Jag behöver inte delta i ett europeiskt forskningsprojekt i två år för att ta reda på det.

I Sörmland behöver vi inte vara särskilt oroliga. Vi tillhör nämligen den så kallade stadsnära, eller urbaniserade landsbygden. Vårt län ligger varmt inbäddat mellan de glödheta tillväxtsbältena i Mälardalsregionen, Stockholm och norra Östergötland. Det är nära till stadspuls, universitet, högskolor och de näringslivets kluster som driver ekonomin framåt. Vi kan bo i ett ensligt torp, men ändå njuta av stadens attraktiva arbetsmarknad, shopping och kulturliv. Det finns inte runt knuten – men tillräckligt nära för att bli en del av vår vardag.

Ser vi oss omkring är läget egentligen ljust. Visst har Sörmland drabbats av företagsnedläggningar, stängda byskolor och försämrat underhåll av de mindre vägarna. Men på många håll har något nytt växt fram: Det säljs kläder i Vingåker och Hälleforsnäs, flera friskolor har startats när kommunen lägger ner, länets matkluster försörjer städerna med lokalt förädlade råvaror, och i nästan varje buske finns någon form av lokal utvecklingsgrupp.

Men de flesta väljer ändå att bo i stan. En viktig förklaring finns i den så kallade ”latte-effekten”. Dagens människor lockas till moderna storstäder med ett rikt utbud av restauranger och coffeshops som serverar caffe latte – snarare än surt bryggkaffe på kanna. I staden lockar också kärleken. Det är en underskattad faktor i de nationalekonomiska modellerna – hur stor är chansen att finna sitt livs kärlek i Bälgviken jämfört med Eskilstuna eller Stockholm? Undersökningar visar att större delen av folkomflyttningarna i Sverige faktiskt sker av fri vilja. De som flyttar längtar till stan och är nöjda med sitt beslut när flyttlådorna väl har packats upp.

En allt större del av befolkningen eftersträvar en urban livsstil. Det gäller inte minst landets invandrare. De kommer ofta från stadsmiljöer. Att då ta ett dubbelt kliv – först lämna hemlandet och sedan bosätta sig på den främmande, tysta landsbygden – är förstås ett val som få människor gör. Men fler invandrare skulle verkligen behövas ute i skogarna, inte minst med tanke på hur många nya svenskar som startar och driver företag.

Även Kristina Mattson har valt att bo i stan, trots att hon vurmar för de tappra lantisar som fortsätter att släpa ved, ploga enskilda vägar och köra mil efter mil för att handla, lämna på dagis och sedan skynda till arbetet. Det har sitt pris att bo på landet. Frågan är hur den kostnaden ska betalas.

Många menar att landsbygden måste bli bättre på att producera och ta betalt för de värden som den växande stadsbefolkningen faktiskt efterfrågar. Kristina Mattson hittar framgångarna i Åre, Sunne, Gnosjö och många andra orter. Det är ingen tvekan om att kampviljan och initiativrikedomen finns. Det är också något som vår nye landsbygdsminister försöker att ta fasta på.

– Jag ser en mängd utvidgade verksamheter som sysslar med mat, som sysslar med förädling, som sysslar med kombinationsverksamhet. Det ser jag till exempel när jag åker hem till mitt kära Småland, säger Erlandsson hoppfullt i en intervju med Svenska Dagbladet. Hans departement satsar hårt på att lansera Sverige som ”Det nya matlandet”.

– Nu vänder flyttlassen, tillägger han – trots att befolkningen minskar i 205 av landets 290 kommuner. Det är svårt att ta landsbygdsministern på riktigt allvar.

”Landet utanför” ger en mångsidig bild av livet utanför de stora städerna – här finns både goda exempel, trevande förslag till möjliga lösningar, och globala utblickar som belyser problemet. Men det bestående intrycket är ändå mörkt. Landsbygden framställs som ett problem, en olycklig kärlek som vi inte kan glömma. Frågan som Mattson reser pekar bakåt: hur ska vi rädda det som en gång var? Vad ska vi göra med landet om alla bor i stan?

Så har debatten sett ut sedan 1980-talet, med något enstaka undantag. Vi tycks ha svårt att släppa taget om gärdsgårdar, hässjestörar och nedlagda lanthandlar. Med det perspektivet kommer landsbygden fortsatt att vara gnälliga förlorare. Medierna framställer oss oftast som levande begravda. Är det inte dags att blicka framåt och diskutera möjligheter istället för att beskriva gamla problem?

Text: Johan Eriksson


Del II: Politikerna blundar

Intervju med Kristina Mattsson, journalist och författare till ”Landet utanför”.

Kristina Mattsson vill med sin bok synliggöra den klyfta som växer fram mellan stad och land. Hon medger att bilden är mörk, men menar att det faktiskt krävs en motbild till Maud Olofssons rosenkindade hurtfriskhet.

Varför skrev du ”Landet utanför”?
– Efter min förra bok ”De papperslösa och de aningslösa” reste jag runt och föreläste i landet, och såg då en verklighet som jag inte visste fanns. Det har uppstått en klyfta mellan land och stad som det inte talas om i medierna.

Tror du att din bok har påverkat debatten?
– Ja, det tycker jag nog. Flera riksmedier tog upp frågan och medvetenheten om problemet kanske kan öka.

Vad tror du om regeringens nya landsbygdsdepartement?
– Frågan är om det egentligen innebär någon förändring. De flesta uppgifter är ju överförda från Jordbruksdepartementet. Det är lite luftboxning över det hela.

Din bok tecknar en mörk bild av landsbygden – finns det inte en risk att vi identifierar oss som offer för en utveckling som ingen kan påverka?
– Det är en stor risk, men min bok vänder sig främst mot den här rosenkindade hurtfriska inställningen från politikernas håll. Maud Olofsson vill få oss att tro att allt hänger på vår egen initiativkraft. Man tiger om att det pågår en global omställning av landsbygden, som enstaka entreprenörer inte kan rå på själva.

Vad borde staten göra för att vända utvecklingen? Kan de göra något?
– Det handlar inte nödvändigtvis om att utlokalisera arbetstillfällen, men de skulle kunna underlätta finansieringsmöjligheterna för den som vill bygga och verka på landet och satsa mer på infrastrukturen över hela landet. Politikerna borde inte minst vara ärligare i sin verklighetsbeskrivning. Tillväxten sker i vissa storstadsregioner, och nu gäller det att integrera landsbygden i den utvecklingen.

Text: Johan Eriksson