Det byggs aldrig tillräckligt stora vägar

Publicerad i Sörmlandsbygden v. 47 2012

 

Inget tycks kunna stoppa vägnätets expansion. Vi bygger ständigt större vägar, som fylls av nya fordon, som kräver ännu större vägar. Följ med på en resa längs med uråldriga stigar i Sörmland och utopiska framtidsvägar på arabiska halvön. En resa där stugsittarens stillsamma liv ställs mot globetrotterns rastlösa upptäckarlust.

Dumprar, grävmaskiner och stora borriggar mal sakta men säkert ner urberget längs med riksväg 55. Senast det begav sig var väl någon gång på 1950-talet då den gamla grusade landsvägen ersattes av en modern asfalterad vägbana, så jämn och bred att ingen kunde ana att den snart nog skulle vara lika passé som alla de stigar, stråk och leriga byvägar som tidigare passerat här.

På 1950-talet byggdes de flesta vägar fortfarande enligt urgamla principer: vägen anlades på ett fast och torrt underlag och löpte som ett slingrande band mellan skogsbryn och åkerkanter. Man drog vägen där det enklast gick att komma fram, men utan att inkräkta på den värdefulla åkermarken. Numera finns inga naturliga begränsningar. Vägen tuggar sig långt ner i berget, och går mer eller mindre spikrakt över skog, åker och sankmarker. Maskinkraft och ingenjörskonst har frigjort oss från naturens bojor – vägen får gå fram där den gör störst samhällsnytta.

Och nyttan kan mätas, åtminstone om vi ska tro vägbyråkraterna. Den nya delen av 55:an ståtar med en samhällsnytta på hela 1.4. Ja, siffran låter kanske inte så imponerande, men den uttrycker i själva verket en stor potential. Det är den så kallade nettonuvärdeskvoten, som berättar hur mycket väginvesteringen ger tillbaka per satsad krona. Varje miljon som läggs ner på vägbygget beräknas ge 2,4 miljoner tillbaka till samhället tack vare kortare restid, färre olyckor och minskade utsläpp. Sett ur det perspektivet är det ju nästan konstigt att vi inte bygger ännu fler vägar.

En sak är säker: Det har aldrig byggts tillräckligt stora vägar. Det vet även samhällsplanerare och nationalekonomer. Alla vägar som byggs fylls ganska snart av trafik. Till slut blir de för små, föråldrade och ynkliga. Dags då för en ny väg som bättre tillgodoser det moderna samhällets behov. Vägbyggen symboliserar framgång, tillväxt och modernitet. Resandet ger oss frihet, utveckling och avkoppling. Den som inte reser anses nästan vara lite bakom flötet. Redan på 300-talet hävdade romaren Augustinus att: ”Världen är en bok. Den som inte reser läser bara första sidan.”

Resenärernas hjul snurrar som på en evighetsmaskin: större vägar ger ökad trafik, som ger större vägar. Men det händer faktiskt att samhällsplanerarna tar fel, vilket motorvägen mellan Oxelösund och Nyköping är påminnelse om. Varför finns det en snutt motorväg ut till denna glesbefolkade avkrok? Vägen byggdes 1965, som ett led i statens engagemang i järnverket. 1959 hade en generalplan för regionen presenterat hoppfulla siffror för stadens utveckling. Snart skulle Oxelösund växa om Nyköping och befolkningen skulle öka till drygt 30 000 invånare! Prognosen stämde ganska bra fram till slutet av 60-talet, då över 15 000 Oxelösundare brände fram och tillbaka på den släta asfalten i sina nyputsade Amazoner, Kadetter och Bubblor. Idag har befolkningskurvan planat ut och vänt nedåt.. Det är gott om plats för de turister som åker till stålstaden vid havet för att läsa ett nytt blad ur världens bok.

Många vägar började sin historia någon gång i forntiden som en enkel stig, upptrampad med gemensamma krafter av hjort, älg, boskap och de enstaka människor som var tvungna att ge sig ut i något långväga ärende. Det rätta ordet är nog snarare ”nertrampad” – de gamla naturvägarna nöttes ner av de farande så att de till slut hade grävt sig under markytan och på så sätt skapat en äkta hålväg. Vid regnväder förvandlades hålvägarna till ämliga diken, översvämmade av lervatten. På den tiden var resandet inte ett nöje, utan ett nödvändigt ont. Det krävdes att man tog sig till kyrkan, husförhöret, och någon enstaka gång till marknaden. Annars präglades livet av idogt arbete på vardagarna och vilsamt stugsittande om kvällar och söndagar.

Få vägar var så bekväma att de gick att färdas på med vagnar. Inte ens adelsmän och monarker valde att färdas med vagn annat än i undantagsfall. Den rastlöse hertig Karl färdades under 1500-talet många mil genom Sörmland för att inspektera anläggningar och överraska slöa fogdar, men hans resejournaler nämner aldrig några vagnsfärder. Hertig Karl färdades till fots eller med häst, mestadels i januari och augusti. Då var vägarna torra och hårda. Tre mil om dagen var den genomsnittliga dagsetappen för hertigen.

När vägnätet började byggas ut på allvar under 1930-talet trängdes naturen tillbaka i rask takt. I sagorna kan vi läsa om vidsträckta sjumila- och tiomilaskogar, en oöverskådlig vildmark helt utan vägar och bebyggelse. Idag finns det inte ens sjukilometersskogar kvar i våra trakter. 75 procent av Sveriges skogsmark är belägen mindre än 500 meter från närmaste bilväg. Se det som en utmaning: kan du hitta en fläck fastland i Sörmland som ligger mer än en kilometer från närmsta väg? Är det alls möjligt att gå riktigt vilse i våra skogar?

Någonstans i framtiden lär vägexpansionen i dess nuvarande form ändå nå vägs ände – dagens transportssystem är till stora delar ineffektivt och dåligt för miljön. Kanske kan framtiden skådas i Förenade Arabemiraten, där det just nu pågår ett smått utopiskt projekt. Världsnaturfonden bygger tillsammans med landets regering en allt igenom miljövänlig stad, Masdar City, fri från koldioxidutsläpp, avfall och helt utan traditionell biltrafik.

Emiratierna satsar istället på podcars – ett slags små spårbundna fordon, drivna av miljövänliga bränslen, vars rutter styrs av anrop från resenärerna. Det är bara att trycka på en knapp, så kommer det en liten spårbil och hämtar upp sin passagerare. En stor del av projektet finansieras med pengar från den smutsiga energikälla som det nya transportsystemet försöker avveckla. Ur de svarta oljekällorna växer en ekologisk drömstad fram.

Det låter som ren science fiction, men den svenska regeringen har i flera omgångar utrett möjligheten att utveckla spårbilstrafik även i Sverige. En testbana finns redan i Uppsala och Eskilstuna är föreslaget som ”pionjärlinje”, med trafik mellan Mälarsjukhuset och Tuna Park. När Eskilstunaborna själva tillfrågades i en webbenkät, så trodde de dock att det var elbilar som skulle bli framtidens melodi. Endast 14 procent trodde på spårbilarna.

Men den egentliga frågan kanske inte är hur vi ska resa – utan om vi ska resa så mycket över huvud taget. Det finns en kvarlevande motståndsrörelse av radikala stugsittare, som stillsamt (men bestämt!) undrar varför människan egentligen måste fara runt så mycket, spränga berg, schakta och vertikaldränera surhål för att ta sig fram. Stugsittarna vet att vägarna ändå alltid är för små, och att resandet är ett tecken på omogen rastlöshet. Det var känt redan på 1700-talet:

Ingen är mera vis eller mera lyckelig därföre att han reser — det visar feber, oro och ungdomens omognad. Vara lycklig är det stora. Det kommer af at vara vis, och visheten stryker icke på vägarna. Den är, var ni är. (Thomas Thorild, ”Om resor”)


Fakta vägar och resande

Vid 1800-talets början fanns cirka 2000 mil väg i landet. Hundra år senare uppgick sträckan till cirka 5000 mil. Idag har vi över 56 000 mil vägar i landet.

2002 färdades en personbil registrerad i Sörmland igenomsnitt 1260 mil per år. 2011 hade siffran minskat till 1192 mil, men den tunga lastbilstrafiken ökade under samma period.

2005 fanns 54 mil Europaväg och riksväg i länet, 217 mil länsväg och 1198 mil småvägar. Totalt upptog vägnätet 9700 ha mark (1,6 procent av den totala ytan).

I slutet av 2011 fanns 131 000 personbilar i Sörmland. Av dessa var 9,5 procent miljöbilar. Endast 9 stycken elbilar fanns registrerade. 66 procent av de personligt ägda bilarna (inte firmabilar) var registrerade på män.

Källa: Trafikverket, SCB, Trafikanalys