Arkitektur utan arkitekter – nedslag i ladornas och fähusens blygsamma kulturhistoria

Publicerad i Sörmlandsbygden januari 2011


Böcker om arkitekturhistoria har inte mycket att berätta om böndernas byggen. Husen på landet är oftast byggda utan ritningar av namnlösa upphovsmän. Idag är många ekonomibyggnader överflödiga, bortglömda och hotade av förfall. Men bakom de gistna dörrarna gömmer sig en intressant historia.

Det är knappt att man lägger märke till dem, där de ligger utströdda som ett bleknat rött pärlband längs de sörmländska odlingsmarkerna. Lador, fähus, magasin, vagnslider, smedjor och pörten – de tycks ha stått där sedan tidernas gryning, och har med tiden nästan smält samman med det omgivande landskapet. Granskog, gråsten och gamla lador är det moderna samhällets tysta kuliss; något vi passerar på väg till ett viktigt möte.

Sällan rör det sig vid de röda husen. Varken folk eller fä håller till där numera. De flesta hus står tomma, eller så används de som lagringsplats för sommarmänniskornas gräsklippare, hängmattor och utemöbler. Någon gång om året kommer de och river bland bråten. Kanske blir det kräftskiva på logen, med lyktor, skratt och klirrande glas. Annars är det mest tyst och stilla.

Men under flera sekler utgjorde de röda templen navet i den svenska ekonomin. De var böndernas sparkista och livförsäkring; där torkades, tröskades och lagrades säden, och där hade djuren skydd under långa, mörka vintermånader. Det var landets största arbetsplats – tusentals tunga dagsverken utfördes vid foderbord, på mjölkpallar, skullar och logkistor.

Det är en speciell känsla att kliva in i en gammal lada, när ljuset strilar in korsvis genom den glesa panelen och från enstaka hål i det spåntäckta taket. Det är nästan som i en kyrka: stillheten och den spöklika närvaron av människor som en gång verkat i byggnaden. Det självrensande tröskverket tronar som altare i dunklet, sakralt och världsligt på samma gång.

Böndernas byggen restes i första hand för den praktiska nyttan. Här finns inte mycket av ornament, dekorationer eller avancerade krusiduller. Ladorna har heller inte avsatt några större spår i arkitekturhistorien. Det är arkitektur av namnlösa arkitekter, byggda med krokigt och vresigt virke, där varje detalj sinnrikt behövde anpassas efter byggnadsmaterialets speciella egenskaper. På så sätt är de också unika skapelser: inget hus är det andra likt. De är resultatet av skickliga timmermäns lokala improvisationer – byggnaderna återspeglar platsen och de människor som verkade där.

Under de senaste tio åren har de röda husen ändå fått lite mer uppmärksamhet, och även en ny benämning: Byråkraterna kallar numera de övergivna husen för ”överloppsbyggnader”. Länsstyrelsen fördelar EU-pengar för att bevara de bortglömda trähus som sorgfälligt höggs ihop av bönder, drängar och timmermän för bara hundra år sedan. Undrar vad dessa byggare skulle tycka om vår tid. Europas stater förenade i en väldig union, som till råga på allt bekymrar sig om förfallna lador! Kanske skulle de tycka att vi är galna. Men lite stolta skulle de nog ändå vara över omtanken från Bryssel.

De första bopålarna

För ungefär 5000 år sedan blev de första människorna bofasta bönder. De tidigaste husen och ladorna var byggda på enklast möjliga sätt: med en ensam takås, som bars upp av sluttande störväggarna, tätade med gräs, halm och torv. Vid stenåldersboplatsen Vrå utanför Katrineholm finns rekonstruktioner av dessa hyddor.

Ganska snart utvecklades byggnadskonsten. Åsarna stöttades upp med så kallade mesulor (mittstolpar) och sidosulor – lodräta stolpar som bar upp taket – och husen fick nu också vertikala väggar.

Gårdens myller

I de gamla bolbyarna var husen många och stod tätt, tätt. Ser man på gamla gårdskartor från 1800-talet syns ett veritabelt myller av små hus, omgivna av kålgårdar, stigar och smala tegar. Redan i 1300-talets Södermannalag föreskrevs att gården skulle ha ”sju laga hus”: stuga, stekarhus, lada, sädesbod, visthus, sovstuga och fähus.

Det så kallade månghussystemet gick ut på att varje hus på gården skulle ha en särskild funktion. På 1600-talet skriver Schering Rosenhane Sveriges sin berömda handbok i lanthushållning, Oeconomia, och han har då utökat anspråken: utöver boningshus och magasinsbyggnader menar han att gården behöver stall, kohus, hönsehus, köllna (torkhus för malt och humle), ria, bryggehus, bastu och rökhus. Men så bodde Rosenhane också på ett rejält gods – Torps säteri, i Husby Oppunda socken.

När laga skiftet genomfördes i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet så kom de många småhusen ofta att ersättas av några få större byggnader, där varje hus kunde fylla flera funktioner. Skiftet innebar samtidigt den kanske största sociala omvälvning som det svenska samhället genomgått. I bylivet var man tvungen att samarbeta om det mesta: stängsel, diken, sådd och skörd. När gårdarna skiftades ut så bröts bygemenskapen och varje familj fick sköta gården på egen hand.

Mjölkmadonnorna

Ladugården och kreaturen var kvinnornas domän. De mockade, fodrade och mjölkade djuren från tidig morgon till sen kväll. Däremellan skulle de sköta hemmet, barnen och laga mat åt karlarna. I Statarna, av Ivar Lo Johansson, porträtteras Fina i Falkahus, som levt ett helt liv på mjölkpallen:

Hon hade levat nästan hela sitt liv i godsets väldiga lagård. Hon hade börjat som vallhjon, fortsatt som mjölkerska, hon var lika förtrogen där som den bruna lekatten, vilken om nätterna åt kornas hår. När korna skulle bära, låg hon kvar i lagården och vaktade deras stund. Hon hade sett flera djurbesättningar födas och dö, och hon var förtrognare med de nuvarande än hon var med människorna. Och en gång hade hon fött ett barn, fött det bland krubbor och strå, som en lagårdsmadonna!

Med jordbrukets mekanisering bröts den urgamla ordningen. Med maskinerna följde männen; tekniken gjorde plötsligt det slitsamma kvinnogörat till en accepterad syssla även för karlarna –är inte det ett märkligt sammanträffande? Nya arbetare kom till gården, och de gamla mjölkerskornas tid var förbi:

– Ge er i väg bara, och kom aldrig tillbaka! sade extra länsmannen och knuffade till henne. Inte heller nu svarade hon. Då råmade korna. De vände på huvudena i båsen.
Fina i Falkahus lomade sakta sin väg ut genom lagårdsdörren, ut på backen, ut i allén – för att aldrig mera återvända.

En bortglömd konst

I äldre byggnadsläror hade timmermannens hantverk alltid sitt eget kapitel. Snickarna sysslade med dörrar, fönster, trappor och annat finlir, men själva husbygget tillhörde timmermannen och hans skarpa yxor. Det började i skogen där raka, långsamt vuxna träd i norrsluttningar utvaldes till syllar och stolpar. Stammarna barkades, räta block ritades upp med krita och snöre, och sedan bilades stolparna fram för hand.

Husstommen tillverkades i form av stora ramverk, som kunde färdigställas på marken för att sedan resas och sammanfogas sektionsvis. De tunga stommarna byggdes av grova dimensioner, och delarna hölls ihop genom sinnrika intappningar, laxningar och andra förband och hophuggningar. Järnspik användes sparsamt. Konstruktionen låstes istället med hjälp av dymlingar, eller tränaglar, som är ett slags grova träpluggar.

I USA har ramverkstekniken fått en renässans under senare år, och även i Sverige märks ett ökande intresse. Entusiasterna hävdar att vem som helt kan bygga en ramverkskonstruktion. Det enda som krävs är en yxa, en borr, grundstenar och virke. Samt en god portion tålamod kanske ska tilläggas.

Den okände arkitekten

Han är sannolikt den arkitekt som påverkat den svenska landskapsbilden mest av alla, men i Arkitekturmuseets register får man söka förgäves efter namnet Charles Emil Löfvenskiöld. På 1860-talet gav han ut byggnadsläran ”Landtmannabyggnader” med beskrivningar över bostadshus, stall, ladugårdar, mejerier, smedjor och alla hustyper en lantgård kunde behöva.

Löfvenskiöld betraktas också som snickarglädjens främste missionär. Somliga folklivsforskare menar att han fördärvade den enkla svenska byggnadstraditionen med sina utsirade och ofta färgglada detaljer. Men stilen gick onekligen hem på landsbygden. Med ens fick vart och vartannat torp förstukvistar med figursågade taktassar och spjälor, och även ladugårdarna försågs med profilerade paneler, stjärnformade lufthål och ventilationstrummor som stack upp likt tinnar och torn. Smaklöst eller ej: Löfvenskiölds idéer fick stort genomslag. Många följde hans sympatiska grundtanke: ska man ändå bygga ett hus, så kan man väl göra det lite snyggt – även om det nu bara är ett fähus!

Utanför ekonomin

Med jordbrukets rationalisering kom ett nytt begrepp: de för lantbruket nödvändiga byggnaderna började under 1930-talet att med ett gemensamt namn kallas för ”ekonomibyggnader”.

Under 60- och 70-talet gick utvecklingen mot allt större odlingsenheter, och de små ängsladorna och fähusen hamnade vid sidan av den nya ekonomin. De var plötsligt oekonomiska byggnader. Samma öde drabbade många av husens ägare. Småbrukaren blev museal på ett par decennier. Den berömde fotografen Sune Jonsson skrev dödsrunan ”Minnesbok över den svenska bonden” och konstaterade att samtiden präglades av en skenande gigantomani. Kanske var det oundvikligt, men nog kändes världen en aning fattigare varje gång som en övergiven lada rasade samman.