Äntligen kommer de! – Vårens flygflottiljer har hållit tidtabellen under tvåhundra år

Publicerad i Sörmlandsbygden mars 2011

Nu rycker vårfåglarna fram på bred front. Vare sig libyska flygförbudszoner eller tillfälliga snöoväder lär kunna stoppa deras framfart. Redan för tvåhundra år sedan noterade en av Sveriges första ornitologer, pastor Ekström på Mörkö, tidpunkterna för flyttfåglarnas ankomst. Mycket har ändrats i världen sedan dess, men fortfarande blickar vi mot skyn den här årstiden – visst kommer väl lärkan och sätter stopp för snön även i år?

Livet är som bäst när det ackompanjeras av fågelsång. Äntligen bryts den halvårslånga dystra tystnad som endast tillfälligt störts av korpens gutturala läten och sjöisarnas nattliga råmanden. Redan i januari stämde de första talgoxarna upp sina tvåstaviga strofer mitt i städernas pågående snöröjningskaos – ett förebud om den härliga polyfoni som snart fyller luftrummet. Forskarna har konstaterat att städernas fåglar börjar sjunga mycket tidigare än sina artfränder på landet. Förmodligen beror det på alla gatlyktor och neonskyltar som sätter fart på hormonerna. Snön dämpar ännu den fullskaliga sångyran, men det är bara en fråga om tid innan de verkliga virtuoserna flyger in söderifrån och fyller på kören: staren, bofinken, sånglärkan, rödhaken, piplärkorna och trastarna har redan checkat in vid landets sydliga utposter och snart når deras förband även våra breddgrader.

Vårfåglarnas ankomst har fascinerat och glatt människan sedan urminnes tider. De äldsta skildringarna är stimulerande läsning – rena myter och fantasifulla hypoteser blandas med exakta iakttagelser. För tvåtusen år sedan skrev den romerske författaren och filosofen Plinius den äldre sin klassiker ”Om fåglarna”. Visserligen menade Plinius att pegaser, gripar och sirener borde föras till fablernas värld, men hans naturalhistoria är inte desto mindre fullspäckad av rena skrönor, presenterade med vetenskapsmannens mest allvarsamma tonfall.

Plinius visste att tranorna flyttar till Afrika, men hade inte full koll på vad dessa långbenta varelser faktiskt sysslar med under vintervistelsen (de äter förstås grodor och annat gott). Enligt Plinius flög de långbenta fåglarna söderut för att återuppta sitt eviga krig mot pygméfolken i norra Afrika. Plinius hävdade dessutom att göken varje år uppstår genom en märklig metamorfos. Hon förvandlas från hök till gök och tvingas sedan lägga sina ägg i andra fåglars bon. Bygger hon till äventyrs ett eget näste saboteras det nämligen av de andra fåglarna, som hatar henne djupt. Plinius teori ger uttrycket ”hönan och ägget” en helt ny innebörd: Göken måste leva som en parasit eftersom hon är hatad – inte tvärtom. Stackars göken!

Den första grundliga beskrivningen av Sveriges fåglar gjordes i slutet av 1600-talet av Olof Rudbeck den yngre, i hans Fogelbok, ett verk som Carl von Linné sedan byggde vidare på i sina banbrytande försök att systematisera den svenska faunan. Carl von Linné hade utan tvekan en stor kärlek till fåglarna som han vackert karaktäriserade som ”Luftvarelser, sångbegåvade, bevingade, fagrast av alla”. Men det sägs att hans kunskaper om fåglarna var begränsade: Linné kunde inte skilja mellan stork och häger, eller dopping och lom. Hans märkliga hypotes om att svalorna övervintrar på sjöbottnen är allmänt känd – men till Linnés försvar ska sägas att antagandet byggde på gammal etablerad tro. Olaus Magnus beskrev redan på 1500-talet hur svalorna om hösten flockvis gömde sig i dyn, där de sedan kunde grävas fram i stora leriga knippen, tätt sammanslingrade till skydd mot vinterkylan.

När man läser Plinius, Rudbeck och Linné är det många gånger svårt att över huvud taget lista ut vilka fåglar som de försöker beskriva. Mångskiftande, vackra och understundom skrattretande är de namn som ornitologerna har använt för att beteckna fågelarterna. Eller vad sägs om Vedknarr (Gröngöling), Svenska kanariefågeln (Grönfink), Blåfot (Fiskgjuse), Fjösbent vråk (Fjällvråk), Horsgök (Enkelbeckasin) och Kramfågel (Björktrast). Tofsvipan och Sånglärkan känner inte sina egna namn där de virvlar över gärdena. Fåglarna är lyckligt ovetande om de otaliga beteckningar och skrockfulla föreställningar som människan pådyvlat dem genom åren. Den som la ett viphjärta i vänstra skon vid dobbel kunde vara säker på att vinna, och råa lärkägg sades vara ett utmärkt botemedel för den som sjöng falskt. Viphjärta i dojan och lärkhjärta i kistan – sen kan vem som helst ställa upp i både ”Körslaget” och ”Så ska det låta”.

Det var först under 1800-talet som ornitologin började utvecklas till en verklig naturvetenskap. Nu skulle det bli ordning i fågelvärlden: gamla fantasier skulle rensas ut, och namngivningen skulle bli logisk och konsekvent. Det var också då, för ganska exakt tvåhundra år sedan, som den energiske och nyfikne prästen Carl Ulrik Ekström påbörjade sina observationer av fågellivet på Mörkö i Södermanland – studier som senare skulle ge honom en plats i landets naturvetenskapliga elit.

Vägen dit var emellertid lång. Ekström föddes bokstavligen till militärlivet – han skrevs in som volontär vid Kungliga Livgardet redan som barn och hade år 1788 – vid sju års ålder – uppnått rustmästares grad (den lägsta underofficersgraden i infanteriet). På den tiden var föräldrarna uppenbarligen inte så bekymrade över att barnen hanterade skjutvapen. Så snart som ynglingarna klarade att ”regera gevär” var de varmt välkomna till försvaret. I öster knackade ju ryssen på dörren.

Men Ekström hade helt andra objekt på kornet än elaka ryssar. Han ville inte till skyttegravarna, utan längtade till naturen. Han ville betrakta, notera och vetenskapa:

”Jag egde en insektssamling innan jag kunde obehindradt läsa i en bok, och öfvergaf aldrig den föresatsen, att slutligen förmå min far att tillåta mig studera.”

Med tiden lyckades Carl Ulrik slingra sig ur den kvävande militära banan och började istället studera medicin i Uppsala. Siktet var inställt på en karriär som naturvetare. Men hans far övertalade honom att byta riktning och istället satsa på prästyrket.

”Jag gaf efter, mest för det hoppet, att äfven som prest kunna fortsätta mitt älsklingsstudium” konstaterar Ekström senare i en självbiografisk notering. Och som präst kunde han ju onekligen fortsätta att rikta blicken uppåt.

Det visade sig bli ett lyckligt val. Vid fyrtio års ålder blev Ekström präst på Mörkö, där han blev bekant med greve Nils Bonde. Greven hade ett stort naturvetenskapligt intresse och umgicks med flera av samtidens främsta naturforskare. Till Bondes gods Hörningsholm kom bland andra de sedermera legendariska fågelillustratörerna Magnus och Wilhelm von Wright.

Bröderna von Wright var uppvuxna i Savolaks urskogar i östra Finland, där de i stilla avskildhet hade utvecklat mästerliga talanger i träbyggnad, vapensmide, skytte och målarkonst. De byggde hus, prickade småfåglar och tecknade – allt med naturbarnets självklara fulländning. Att hantera bössan var nog så viktigt för 1800-talets fågelkännare. Bröderna von Wright använde uppstoppade eller nyskjutna fåglar som förebilder för sina illustrationer. Från tidig morgon till sen kväll växlade bröderna von Wright mellan penslarna och gevären, ateljén och jaktexpeditionerna. De sköt allt som kom i deras väg, illustrerade på ackord för brödfödan och var tvungna att hålla ett högt tempo. När Magnus von Wright hade fått klart med uppdraget att teckna för greve Bonde skrev han i sin dagbok:

”Jag skulle för hvarje efter naturen litografierad fogel få tre riksdaler banco. Gubben grefven gaf mig 50 riksdaler i förskått – de kommo som från himmelen!”

Medan bröderna von Wright arbetade på praktverket ” ”Svenska fåglar, efter naturen och på sten ritade” färdigställde Ekström flera mindre skrifter som rönte stort intresse i vetenskapliga kretsar. Det gällde inte minst Strödda anteckningar om svenska flyttfoglarna och Beskrifning öfver Mörkö socken, vars detaljerade skildringar av djurlivet vittnar om många timmars fältstudier. Ekström var blygsam och kallade sig skämtsamt för ”bondzoolog”, men inte desto mindre blev han både ledamot av Vetenskapsakademien och inspektor på Riksmuseet.

Ekströms anteckningar om flyttfåglarnas ankomst till Mörkö inbjuder till jämförelser med dagens förhållanden. Det visar sig att fåglarna har ungefär samma tidtabell idag som för tvåhundra år sedan. Några arter tycks visserligen komma något tidigare än på Ekströms tid, men det beror sannolikt på att fågelskådarna idag är så många fler – och dessutom bestyckade med hjälpmedel som tubkikare och avancerade larmsystem via mobiltelefoner och datorer. Det är nog inte lätt att undgå upptäckt för nutidens vårfåglar.

Prosten Ekström funderade mycket på varför fåglarna riskerade livet genom sina långa flyttningar. Han förstod förstås att tillgången till föda var avgörande för många arter, men det förklarade inte allt. Han menade att det också fanns ett inslag av svårartad nostalgia – ett slags melankolisk, smärtsam längtan som tycktes driva fåglarna på flykt. Ekström hade fångat många flyttfåglar och hållit dem i bur, där de visade sig oroliga, ruggiga och modfällda när flyttningstiden inföll.

Redan på 1800-talet fördes diskussioner om klimatförändringar. Vissa forskare menade att flyttfåglarna kom allt senare på våren och stannade längre på hösten, vilket sammantaget skulle tyda på att Sverige gick mot en ny istid. Ekström ställde sig skeptisk till dessa påståenden – han trodde helt enkelt inte att klimatforskarna hade full koll på vilka fåglar de faktiskt hade sett! Själv tvekade dock inte Ekström att fastlägga några tvärsäkra samband mellan vårfåglarnas ankomst och bondesamhällets ekonomiska realiteter: när Gråa ärlan (Sädesärlan) kommer påbörjas alltid åkerbruket; Stenskvättan anländer när bönderna sår, och när Ladusvalans tjatter hörs kan de frostkänsliga växterna planteras ut. Och till er alla som börjar tröttna på farbror Frosts snövita förbannelse har pastor Ekström följande ord till tröst:

”Sedan Sånglärkan ankommit, oaktadt det sker någon gång i början av Februarii månad, kan visserligen ett och annat snöfall inträffa; men någon beständig vinter är icke det året att vidare hoppas.”

Tack för det, tänker jag. Vårens första lärka lät sig höras redan för två veckor sedan! Men å andra sidan finns ett mer nedslående talesätt från Sparreholm som säger att ”den första lärkan bär sju yrväder i stjärten.”

Jag lägger ett viphjärta i vänstra skon och satsar mina slantar på Ekströms ljusa prognos. Nu får det vara nog.

Text: Johan Eriksson