Vi är mer är burköl och fotboll

Krönika i Sörmlandsbygden v. 47 2019
+ Nytt externt köpcentrum i Flen: skönt att inte behöva åka till Katrineholm eller Eskilstuna.
- Centrumhandeln i Flen består mest av knarkuppgörelser i garaget.
En bild en berättelse Flen

En bild en berättelse Flen

De senaste veckorna har jag tillsammans med en handfull andra entusiaster försökt göra några, som vi tycker, roliga och bra saker i Flen. Vi har arrangerat skrivprojekt och fixat en ganska ambitiös utställning på biblioteket. Dessutom ordnar vi ”Öppet kontor” i före detta Folkets hus, Amazon. Dit kommer småföretagare, studenter och distansarbetare för att jobba och umgås.

Det blir mycket kaffe och snack på Öppet kontor. Som en deltagare sa: ”Herregud, jag har ju ett helt års fika att ta igen!”. Sådant är nämligen livet för många egenföretagare. Att jobba själv kan vara fritt och kreativt, men också isolerat. Egenfika är torftigt. Men när egenfikarna sätter sig vid samma bord händer bra saker, såväl socialt som ekonomiskt. Nya idéer föds, samarbeten inleds och affärsmöjligheter uppstår. Kaffet smakar bättre.

Egenfika är torftigt

I Amazon finns även en mötesplats för ungdomar, kallad ”Fyran”. Många ungdomar vill starta eget, och de kan då få råd av redan yrkesverksamma företagare på Öppet kontor. Det är en perfekt matchning, inte minst nu när Arbetsförmedlingen skärs ned.

Men det finns människor som inte förstår vitsen med öppenhet, möten eller nytänkande. En minst sagt skeptisk person förklarade nyligen med den absoluta visshet som endast en tvättäkta Flenare besitter: ”Ingen i Flen är intresserad av någonting. De vill inte träffa nya människor. De vill inte uppleva något eller tänka nya tankar. De är bara intresserade av två saker: burköl och fotboll!”

Alltså, det ligger ett uns av sanning i påståendet. Rätt många människor hyser ju ett starkt intresse för just burköl och fotboll. Jag räknar faktiskt mig själv till den kategorin. Men det betyder ju inte att vi saknar andra intressen! Flen är ett ställe som på ytan kan kännas endimensionellt, konformt och, ja – ganska så skittråkigt. Men om vi skrapar på den normativa fernissan finns mycket mer att upptäcka.

Om du inte tror mig: gå till Flens bibliotek och betrakta ”En bild, en berättelse”, en utställning skapad av ”vanliga medborgare”. Minnesbilder, fantasier och starka känslor klär väggarna i galleriet. Okej, det finns nog både burköl och fotboll bland bidragen, men de samsas med tusen andra aspekter av livet.

Personen som hävdade att ”ingen här är intresserad av något” vill förmodligen att det ska vara så. Han har då kontroll på läget och kan känna sig lite bättre än ”de andra”, burköls- och fotbollsälskarna. Om alla inbillar sig att Flen är skittråkigt, så riskerar vi heller inte att det kommer nya, jobbiga människor hit. Vi kan sitta här och vara ohotat mediokra.

Men vi väljer själva hur vi ser verkligheten. Mitt Flen är vildvuxet och oförutsägbart. Det är punk, hiphop, orten, halal, knätofsar och husmanskost på samma gång. Det är Villåttinge, Berlin och Damaskus, en plats att upptäcka och utveckla.