Törs man säga god jul?

Julsaga för Sörmlandsbygden 2016
Illustration: Christina Burbeck
Bild till Johans saga 1 copy2

Jultomten satt i sin ungkarlslya. Han kikade ängsligt ut mellan persiennerna mot Östra torget i Torshälla, där ett iskallt regn sakta impregnerade tiggare, brevbärare och de få konsumenter som hade tvingats ut i julkommersens yttersta tid. 

Tomten kalkylerade på världsordningens omöjliga ekvation. Han subtraherade minusräntan från klimatförändringens plusgrader och dividerade över sin egen och omvärldens diffusa identitet. Det gick inte ihop!

“Törs man ens säga ‘god jul’ i dessa dagar?” tänkte tomten. Han hade hört på radion att givmildhet numera betraktades som egoism. Journalisterna påstod att folk skänkte endast för att de själva skulle må lite bättre. Tomten var plötsligt egoistbranschens främste krämare vorden.  Tomten såg sig i spegeln. Där satt en förvirrad främling. Hur skulle julen firas, detta onådens och splittringens år? Var det okej att vara vit medelålders man? Att hugga granar och konsumtionshetsa?

“Nej, jag måste annonsera efter nya nissar”, tänkte tomten. ”Några som pallar tidens tempo.”

————————————————-

Det gnällde om den osmorda dörren när tomten klev in på lokalblaskans redaktion i Knivstaden.

“Hallå? Ho! Ho!….Ho?” Tomtens djupa baryton ekade mellan de nedsläckta skrivborden. På ett av dem stod en möglig saffranskrans, en vissnad julstjärna och en urdrucken flaska konjak. Tomten säkerställde buteljens hundraprocentiga tomhet, suckade besviket och var just på väg att gå, när han skymtade ett svagt, blåskimrande ljus bakom en trave flyttkartonger. Tomten smög närmare.
På golvet satt en ung rödhårig kvinna, ivrigt knappande på sin telefon. Den aggressiva kreativitetens glöd lyste ur hennes ögon.

“Apokalypsens fyra ryttare: Facebook, Syrienkriget, Tiggarna och så Tidningsdöden på sin gulbleka häst!” Hon bankade till skärmen. Pekfingret var platt som en spatel efter miljontals utsända tweets.

“Sänd! Smaka på den!”

Tomten harklade sig försiktigt.

“Ursäkta! Jag vill sätta in en annons!” Den späda kvinnan ryckte till. Mobilen flög i golvet.

“Ajdå”, sa tomten.

“Det är lugnt”, sa kvinnan. Hon stampade demonstrativt på telefonen. “Gorillaglas. Måste ha det när man twittrar för ledarredaktionen.” Hon studerade tomten från tofs till tå.

“En annons? Nej, det går tyvärr inte. Det är bara jag kvar. Alla andra är…..” Blicken flackade över den tomma lokalen. En tår glänste i ögonvrån. Hon torkade snabbt bort den.

“Äsch, det är ändå bara vedeldare som läser papperstidningar numera”, sa ledarskribenten. Hon plockade upp mobilen från golvet. “Vi kör via den här istället. Nå, vad vill du säga mina tusentals följare?”

“Jag vill anställa två tomtenissar”, sa tomten. “Två som förstår sig på den eländiga tid vi lever i.”

“Nissar? Du kan inte tänka dig ett par troll från Ålberga istället?” Redaktören nickade med uppspärrade ögon mot skärmens varma ljus. “Jag har en hel jämrans trollarmé här!”

“Nej, nissar ska det vara”, sa tomten.

“Okej, jag skickar ut en efterlysning”, sa ledarskribenten.

Tomten tackade för sig, luktade en sista gång i konjaksflaskan, öppnade dörrarna och mötte den isande decembervind som svepte över Rademachergatan.

————————————————-

På julaftons morgon tågade tomten iväg från Torshälla med siktet inställt på Residensstaden. I släptåg hade han två nyanställda nissar, som båda hade presenterat raka och enkla svar på tomtens juldilemma.

“1965”, hade den ena tomten skrivit i sin ansökan. “Julen ska vara som den var 1965: dopp i grytan, ringdans, och svensk skinka. Rikligt med glögg och mumma. Teve ska visa ‘Kalle Anka och nötkriget’ – den ocensurerade versionen!”

Nissen, som gick under namnet “Bertilsson”, tycktes veta exakt hur världsordningen skulle återställas. Den sörmländska industrin och jordbruket skulle återuppväckas från de döda: textilindustrin, knivstaden, gevärsfaktoriet, F11, P10, Thorsman, Grönkvists mekaniska och SKF – allt skulle bli bra igen, försäkrade Bertilsson. En mur skulle byggas runt Sörmland.

Bertilsson var i samma ålder som tomten. Från villan i Oxelösund skötte han sitt handelsbolag och den välbesökta bloggen “Bertilsson gör andra illa”.

“Det behövs en oberoende röst som balanserar den välmenande, objektiva journalistiken. En röst som gör illa, utan att mena något ont”, sa Bertilsson.

Nu hade han dömts till näringsförbud och två dagars samhällstjänst, eftersom bokföringen hade råkat brinna upp. “Det hör årstiden till”, skrockade Bertilsson. “Kärringen bränner pepparkakor och jag verifikationer.”

“Jo, serru”, malde Bertilsson på. Han la armen om tomten. “Folk vill ha en vit, glittrande…”
“Heteronormativ alkoholiserad jävla gubbjul!” avbröt den andra nissen. Hen bodde i ett tomtekollektiv i Ytterjärna och hade presenterat sig som “feminisse” i sin rödglödgande ansökan, där hen målade upp en postmodern, kosmopolitisk framtid för tomten.

“Vill du att julen ska vara kränkande? Exkluderande?” Feminissen spände ögonen i tomten. Det rasslade om de hundratals metallringar, kulor och säkerhetsnålar som hängde från feminissens kläder, hud och läppar. Den piercade toleransens metalliska symfoni ringde i tomtens förvirrade huvud.

“Nej, det är klart…”, mumlade tomten i skägget. Han kände sig mer kluven än någonsin, där han gick mellan sina sanningssägande, bipolära nissar.

Framför dem tornade Årbys mörka miljonprogamssiluett upp sig. Tomten tömde den första glöggflaskan och torkade svetten ur pannan. Han hade länge gruvat sig för entrén till detta utanförskapets sorgkantade bostadsområde, där det säkert skulle hagla stenar och automateld istället för stjärnfall och glittrande snökristaller.

Bertilsson såg tomtens nervositet.

“Ta det lugnt. Det här fixar jag”, sa Bertilsson. Han tog upp telefonen. “Vi budar in klapparna till orten”, viskade han. “Säg inget till henne, bara.” Han pekade mot feminissen.

“Är inte det fusk?” sa tomten.

“Nej det är modernt!”, sa Bertilsson. “Det kallas effektiv solidaritet. Godhet på entreprenad. Alla gör det.”

————————————————-

Mot julaftons kväll nådde tomtetrojkan fram till Sörmlands mörka hjärta: den ogenomträngliga, oöverblickbara före detta kronoskogen Fjällveden. De bestämde sig för att ta vägen över Lid, för att sedan ta sig närma sig Nyköping via Runtuna. Granmörker och glesbygdstystnad omslöt sällskapet.

“Se där!” sa feminissen. En liten backstuga låg insprängd i vägbanken. Ett mjukt ljus silades genom stugans skitiga fönstergluggar. Snön hade smält av från torvtaket. Någon eldade därinne.
“Backstusittare!” sa tomten förväntansfullt. Här skulle de äntligen kunna göra lite nytta.
Tomten värmde upp sin breda dörrbankarnäve, klev med bestämda steg fram till rucklet och drämde till. Dörren föll samman i tre ruttna bitar.

Inne i stugans dunkel satt ett halvdussin kostymklädda män och kvinnor i välskräddade dräkter, omgivna av ett berg av hemelektronik, dyra väskor, äkta mattor och cigarrkartonger. Vid öppna spisen satt en clown på huk. Hon grät och rörde sakta i den falnande elden.

“Tvi! Det är eliten!” Bertilsson ryggade tillbaka. Hans skarpa populistblick hade genast identifierat en stor del av sällskapet som tillhörande det regionala etablissemangets grädda: Där var den korrupte bankdirektören som levt lyxliv för folkets besparingar, det kristallälskande landstingsrådet, ett par avsågade kommunalråd och två bespottade styrelseordföranden invirade i sina värmande fallskärmar.

“Jaha, det är alltså här ni gömmer er!” utropade Bertilsson triumfatoriskt.

“Kapitalistsvin! Borgarbrackor!” fyllde feminissen på. Bertilssons och feminissens blickar möttes för en sekund, i samförstånd och förenat förakt.

Clownen släppte eldgaffeln och sträckte händerna i luften: “Jag är inte med dem!” Clownen förklarade att hon hade tagit sin tillflykt till backstugan i samband med årets allhelgonafirande. “Mördarclownerna, ni vet. Jag kan inte utöva mitt yrke fritt längre.” I slutet av november hade stugan börjat fyllas av andra fredlösa.

Bankdirektören föll i gråt.

“Det är inte så jävla enkelt att tillhöra eliten, ska du veta.”

“Ta med er prylarna”, sa tomten. Hans röst var fylld av en nygammal självsäkerhet. Ältandet av det förgångna och oron för det kommande hade förtärts av glöggens ångande kraft. Kvar fanns bara ett härligt här och nu, en cylinderformad röd supertomte som visste exakt vad stunden krävde.

“Tomasdagen har visserligen passerat”, sa tomten, “men ni kan fortfarande bli kvitt era skulder. Häng med!”

————————————————-

Det var nästan midnatt när tomtarna nådde fram till Brandkärr, tätt följda av trossen, bestående av samhällseliten och clownen. Från de mjukt slingrande huskropparna hördes musik och skratt.
“Bombkärr”, stönade Bertilsson. “Aldrig att jag går in. Vi skickar in eliten som förtrupp.”

“Nej, nu går vi tillsammans”, sa tomten. Bertilsson skulle inte få lura honom ännu en gång.
De gick sakta under spänd tystnad fram till den första porten, 1A. Plötsligt hördes en smäll från portgången bakom dem.

“Ett bakhåll!” skrek Bertilsson. Han vände sig blixtsnabbt om, fumlade i mysbyxorna, drog fram en revolver och tömde hela cylindern i ljudets riktning.

När röken skingrades låg Bertilsson på marken. Han blödde ymnigt från låret, där en rikoschett hade trängt in. Tomten lyste in i dunklet. I portgången stod en sönderskjuten soptunna. Strax bredvid låg en död katt.

Människor strömmade ut från hyreshusen. En storvuxen skäggig man ställde sig på knä bredvid Bertilsson. I hans högra näve blänkte en stilett.

“Mördare!”, skrek Bertilsson och viftade efter kniven.

Med van hand tryckte den skäggige mannen ner Bertilsson mot marken, tog fram en spruta och tömde snabbt innehållet i underarmen. Det svallande, hatfyllda blodet stillades. Bertilsson slöt ögonen och domnade bort.

“Ahmad är kirurg” förklarade en kvinna som steg fram med en sjukvårdsväska. “Jag är också läkare. Vi är vana att hantera skottskador under svåra förhållanden.”

När operationen var klar och Bertilsson räddad la sig lugnet åter över Brandkärr. Tomten torkade svetten ur pannan och krängde av sig säcken. Han gjorde ett tecken till bankdirektören. “Fram med klapparna!”

En strid ström av mobiltelefoner, surfplattor, och persiska mattor dansade ut i julnattens mörker och spred glädje bland Brandkärrsborna.

“Det är underbart att ge!” ropade bankdirektören. “Tänk att jag inte kom på det tidigare.” Tomten log. Julen var sannerligen den ultimata egotrippen. Han räckte över de två sista paketen ur säcken till Bertilsson och feminissen.

“Årets julklapp”, sa tomten nöjt. “VR-glasögon. Nu kan ni själva välja vilken overklighet ni ska leva i.” De båda nissarna satte på sig glasögonen.

“Wow! 1965! Jag och Tage Erlander äter älgtunga”, utropade Bertilsson. ”Homogent!”

“En köns- och klimatneutral, normkritisk, icke-diskriminerande jul!” flämtade feminissen från sin parallella verklighet.

“Men du då, ska inte du också ha ett par glasögon?” frågade de hänförda nissarna sin chef med en röst. ”Vill du inte ha en perfekt jul?” Tomten skakade på huvudet.

”God får vara gott nog” sa tomten. Han slängde den tomma säcken över ryggen och började sakta vandra mot centrum i den opolerade julnattens matta glans.