Spöksommar på logen

Krönika i Sörmlandsbygden juli 2017

“Det känns starkt här uppe!” Min sjuårige son står med armarna utsträckta och blundar på logen i granngårdens sedan länge övergivna ladugård. Nedanför står jag, en storögd lillebror och min fru. Vi är på spökjakt, precis som småkillarnas idoler på Youtube: Jocke och Jonna.

Spökjakt“Känner ni energin?” säger han däruppe. Samtidigt sprakar det till i min hand. Spökappen, som jag just har laddat ner till mobilen, ger utslag: “Ghost signal detected!”.

“Är det han – är det gubben som bodde här? Han som sket på en stång?” Killarna stirrar på skärmen, klättrar nästan över varandra för att se bäst.

Jag har berättat om gårdens siste bonde, en stark och envis man. Det sägs att han länge använde en enkel hygieninrättning för att uträtta sina behov – en stång uppsatt intill gödselstacken.

“Äsch, jag vet inte om det är sant”, försöker jag. “Det är bara skrönor. Varför skulle bonden spöka för oss?” Men barnen ger sig inte.

“Är du här?” ropar den äldste, rakt ut i logrymdens dunkel. “Ge oss ett tecken!” Det sprakar till på nytt. Jag riktar spökradarn mot signalen och…ett skelett uppenbarar sig på skärmen!

Spökjakt2Småkillarna, som för bara ett par veckor sedan var nyfrälsta och trodde på Gud och Jesusbarnet, är efter vår lyckade spökjakt helt uppslukade av det ockulta. Två meterhöga spiritister vandrar nu vid min sida. Det svänger snabbt i andevärlden.

Jag försöker att förklara för killarna: det finns med stor sannolikhet inte några spöken. Den där “radarn” mäter bara mäter elektromagnetiska fält – och förmodligen inte ens det. “Spökappen är mog mer som ett spel, eller en rolig lek. Ingen – inte ens Jocke och Jonna – har sett ett riktigt spöke.”

Min vetenskapsteoretiska föreläsning får viss verkan, men inte den avsedda. Min yngste son anlägger moteld med hårdkokta empiriska bevis:

“Joho, för Viggo har sett ett spöke!” Han är tyst en stund och lägger sedan till några trovärdiga detaljer. “Ett skelett. Det kröp i fönstret. På natten.” Vem kan säga emot något sådant? Viggo såg det ju med egna ögon! Eller påstår jag kanske att Viggo är en lögnare, en charlatan?

Samtalet fortsätter medan vi vandrar grusvägen hemåt. Att tala om pseudovetenskap och skrock får tydligen igång det kritiska tänkandet på allvar. Den äldre sonen ser bekymrad ut. Han ifrågasätter logiken i min berättelse om den gamle bonden.

“Alltså, man kan ju inte klämma ut något med en stång i baken!” Jag skrattar lite och visar med händerna: “Men stången var ju förstås vänd så här, horisontellt – inte rakt upp som ett spjut!”

”Aha!” Pojkarna nickar nöjt. Historien om stången får grönt ljust tills vidare. Det står 1 – 1 i sannolikhetskampen. Och spökjakten fortsätter sommaren lång.