Barnatro, barnatro

Krönika v. 14 Sörmlandsbygden
Målning Cima da Conegliano, Gud, fadern

Min sjuårige son är frälst. Hans andliga resa började med en oskyldig utflykt till miniorernas eftermiddagsverksamhet i Malmköping. En gång i veckan hämtar några ledare ett gäng glada ettakluttare på skolan, och för dem till kyrkans hus, där de pysslar och leker. Ja – och så läser de tydligen lite ur Barnens bibel och samtalar om Gud.

Det senare har tagit skruv. Ordentligt. Häromdagen höll sonen morgonandakt med lillebror, som är två år yngre. De byggde lego och diskuterade samtidigt livets stora frågor. “Vet du”, sa storebror, “en del tror att människan kommer från aporna!” Stort skratt. “Men så är det ju inte”, fortsatte storebror. “Det är ju Gud som skapat allt.”

Jag och min fru trodde knappt våra öron. Vi är inte någon kyrklig familj. Nej, vi kan nog snarare beskrivas som sekulära agnostiker. Jag är som många andra tvångsdöpt, men valde bort konfirmationen och har följaktligen inte heller döpt mina barn. Sedan drygt tio år är vi inte medlemmar i Svenska kyrkan, eller något annat trossamfund.

Men nu hade alltså den heliga anden smugit in köksvägen. Våra egna barn satt och skrattade åt mammas och pappas vanföreställningar: “Apor, va? Så dumt!”

Lillebror visade ivrigt att han var med på noterna. “Ja, det är ju därför man bastar! När man tror jättemycket på Gud måste man basta.” Så följde en längre, bitvis något förvirrad, utläggning om den självsvältens och försakandets tid som många människor genomlever fram till påsk. Storebror nickade nöjt åt sin proselyt: “Ja, tänk vad du kan, Elmer!”

Jag har absolut inget emot att mina barn tänker på andliga frågor, eller att de kommer i kontakt med kyrkans verksamhet. Men jag undrar samtidigt hur jag skulle reagera om skolan släppte in pysselverksamhet där barnen fick läsa ur Koranen, Kapitalet, Scientologbibeln eller lära sig antroposofiska teorier. Jag skulle förmodligen inte gilla det. Men av någon anledning tycker jag att lite kristen mission är okej i anslutning till skolan. Jag gissar att det är fantomsmärtorna efter min egen, sedan länge förlorade, barnatro som värker i själen och bedövar rationaliteten.

Vagt hoppfull frågade jag min son: “Du, nu kanske du kan frälsa mig?” Hans stora bruna ögon blickade förvånat upp mot mig. “Frälsa?” sa han. “Ja, du kanske kan göra så att jag också börjar tro på Gud?” Sonen log bekymrat. “Tyvärr pappa, men det är nog omöjligt.” Även barnatron har gränser.